Du har helt klart en ätstörning och du bör söka hjälp genast. Faktum är att de allra flesta med allvarliga ätstörningar inte är underviktiga, utan helt normalviktiga och ser ut som vem som helst. Sök i kartan till vänster efter din närmsta ätstörniingsenhet. Att få behandling innebär att man både får redskap att äta rätt och att hantera ångesten. Lycka till!
Hej,
Med den vikt du beskriver ligger du under BMI 19 vilket kanske är i lägsta grad. Viktigare är dock den upptagenhet av vikt du uppvisar och hur detta tycks ha tagit över ditt livet. Det låter som att du verkligen mår dåligt av detta varför jag skulle vilja rekommendera dig att ta kontakt med en ätstörningsenhet i det området där du bor för att göra en vidare utredning. Vilka dessa enheter är kan du se på vår hemsida.
Jag tycker att du kan ta kontakt med någon av anhöringsföreningarna såsom AB kontakt. Detta står det mer om på vår hemsida
Hej, Det är utifrån det som du beskriver svårt att utröna om du lider av en ätstörning eller. Som du skriver är du deppad och för vissa personer kan ditt beteende vara ett uttryck för. Jag skulle råda dig till att besöka din husläkare eller öppenvårdspsykiatrin i ditt område för att få hjälp med att söka behandling för att komma ur detta tillstånd.
Jag håller med dig om att det inte är normalt att må så dåligt över sitt ätande. Det låter jättebra att du tidigare fått goda resultat av kontakten på BUP så om du fortfarande är under 18 år så är mitt tips att du återupptar kontakten med de du tidigare gick hos. Om du är över 18 år så kan du ändå vända dig till dina tidigare behandlare för tips, och kanske remiss, till en vårdgivare för vuxna.
Hej! Det låter som att er relation slits ganska hårt just nu. Jag funderar på om du kan använda dig av en annan taktik för att få din flickvän att vilja gå i terapi. Du skulle kunna prova med att säga att ni har problem i er relation som ni tillsammans skulle må bra av att lösa. Att försöka minska fokus på att det är hon som har problem kan göra att hon känner sig mindre kritiserad och därmed mer villig till förändring. Jag kan tänka mig att en del av henne också längtar efter att slippa ha ångest och känna sig osäker och labil i humöret. Lycka till!
Du verkar gå igenom en mycket svår period i ditt liv just nu. Det låter som att du inte har så mycket stöd omkring dig, i och med att du upplever att du på ett sätt har förlorat din pappa och dessutom att du känner dig utfryst och skrattad åt i skolan. Det här kan inte vara lätt. Jag undrar om du har någon som du kan prata med? Att vara ensam under svåra perioder brukar göra att det blir extra svårt att stå ut och ta sig igenom. Du skriver att du hatar dig själv. Det är ledsamt att höra. Du skulle som ett första steg kunna vända dig till ungdomsmottagningen: umo.se. De som jobbar där kan ge stöd i sådana här frågor och hjälpa dig att må bättre och att bidra till att lösa problemen med maten, skolan och självkänslan. Bra att du vill ha hjälp - det finns hjälp att få!
Att göra test på Internet kan ge vissa ledtrådar som talar för eller mot att man har en ätstörning. Men det kan aldrig ersätta en fullständig utredning av vårdpersonal specialiserad på ätstörningar. Du behöver inte vara säker på att du har en ätstörning för att söka vård på en specialiserad ätstörningsklinik. Det räcker med att du, eller någon i din omgivning, har en misstanke om att så är fallet. Det är personalens uppgift att ställa diagnos och föreslå eventuell behandling.
Man kan ha en ätstörning oavsett vad man väger. Faktum är att de allra flesta som lider av ätstörningar inte är underviktiga. Läs gärna mer här på hemsidan om vad en ätstörning är och hur man kan gå tillväga om man misstänker att man lider av en ätstörning. Sköt om dig!
I lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) står det att en patient efter utfärdande av vårdintyg får vårdas under tvång i fall då det bedöms föreligga en överhängande fara för patientens liv eller hälsa. Det finns således inte någon särskild BMI-gräns som "garanterar" tvångsvård, utan det beror på patientens tillstånd i stort. I det längsta försöker man undvika att ge vård under tvång och när så sker så ska vården syfta till att sätta patienten i stånd att frivilligt medverka till nödvändig vård och ta emot det stöd som hon eller han behöver.
Jag tycker nog att det låter som att du har problem med maten. Att äta alldeles för mycket och att äta på ett destruktivt sätt kan vara tecken på ätstörning likväl som det kan vara tecken på ätstörning att man äter alldeles för lite. Om man, som du säger, trycker i sig mat och känner att man inte kan sluta så kan det eventuellt vara tecken på att man lider av en ätstörning som brukar kallas för hetsätningsstörning. Läs gärna mer om olika ätstörningsdiagnoser och symtom på ätstörning här på sidan. Hetsätningsstörning är en relativt vanligt förekommande ätstörning och om du känner att du skulle behöva hjälp så kan du vända dig till din närmsta ätstörningsenhet. De kan hjälpa dig att ta reda på om det är en ätstörning du lider av och erbjuda dig behandling om det visar sig att du gör det.
Hej! Jag tror nog tyvärr att det är så att du lider av en ätstörning. Du undrar om vi har stött på liknande berättelser som din, och det kan jag lova dig att vi har! Du beskriver en rätt typisk utveckling av ett stört ätbeteende. Det liksom smyger sig på gradvis tills man en dag inser att det nog är något som är fel. Du beskriver också att det är plågsamt att ha det här beteendet, men samtidigt något du vill fortsätta med och något som ger trygghet. Det här är också typiskt. Om man bara tyckte att det var hemskt att ha ett stört ätbeteende och att det inte förde med sig några fördelar alls - då skulle det ju vara lätt att sluta med det beteendet och äta normalt igen! Jag tycker helt klart att du ska vända dig till dina föräldrar, skolsköterska eller ungdomsmottagningen (www.umo.se) trots att du inte vet om du vill släppa beteendet eller ej. Du kan bara prata om saken med någon som förstår och som kan stötta dig. Även om det inte känns så kul att berätta om de här sakerna - kanske dessutom för en främmande vuxen - så känner jag mig övertygad om att du inte kommer att ångra dig när du väl har gjort det. Ju kortare tid man har ett ätstört beteende, desto lättare är det att sluta med det och börja med normala matvanor och må bra igen! Sköt om dig!
Gratulerar till att du kommit ur din svåra anorexi! Du väger dock fortfarande för lite i förhållande till din längd och det är bra att du fortsätter att öka i vikt. Du känner dig dock oroad över det starka sug efter mat som kommer över dig och ångesten verkar bli svår att hantera. Om du fick behandling för din anorexi så tänker jag mig att det bästa vore att du vände dig till dina tidigare behandlare för att få svar på vad som skulle vara en normal matdag för dig. Om du inte har någon sådan vårdkontakt upprättad så råder jag dig att vända dig till din närmsta ätstörningsenhet och se om du kan få komma till en dietist som är specialiserad på ätstörningar. Det skulle kanske också vara bra om du fick hjälp med ångesthantering
? Att överäta då och då är normalt, men för dig är det väldigt ångestladdat. Det låter som att det skulle vara skönt att slippa känna så! Lycka till!
Du känner dig oroad över ditt beteende och jag tycker att det är bra att du vill må bättre innan du blir gravid, eftersom en graviditet i sig ibland kan vara jobbig i sig både psykiskt och fysiskt. Jag föreslår att du går in under fliken "Patient & anhörig" här på sidan och sedan klickar på "Graviditet och ätstörningar". Där kan du läsa om ätstörningar före, under och efter en graviditet och du får tips på personer du kan vända dig till om du skulle vilja prata med någon om dina funderingar.
Hej Jessica! Jag tror att det är bra om du börjar med att träna dig på att uttrycka dina känslor istället för att dämpa dem med maten. Det kan du göra genom att prata med någon som du känner dig trygg med. Det kan vara en nära vän, släkting eller t ex en kurator eller psykolog. Jag tror inte att det är bra för dig att kämpa på "i hemlighet", utan det är nog bättre om du vågar börja prata med någon om att du känner att du sitter fast i ett beteende som du använder som känslohantering. Börja där och se vad det kan ge att berätta om det här för någon. Det finns också en hel del bra litteratur du kan läsa för att kunna börja tänka i nya banor. T ex kan jag rekommendera boken "Att leva ett liv inte vinna ett krig" av Anna Kåver. Lycka till!
Det är bra att du uppmärksammar tecken på att du börjar bli ohälsosamt fixerad vid din kropp och vikt. Ju tidigare man tar itu med problemet desto lättare är det att få bukt med. Om du skulle diagnostiseras med en ätstörning om du kontaktade vården är svårt att svara på. Du kan ta självtestet här på sidan och se om du verkar lida av en ätstörning eller inte. Men oavsett om du har "tillräckligt" med symtom för att få en ätstörningsdiagnos eller ej så är det ju så att ditt nuvarande beteende bekymrar dig och det är bra om du kan ändra på det. Eftersom du en gång tidigare lyckats avstyra en eventuell ätstörningsutveckling så tror jag att du har en hel del resurser att tackla symtomen även denna gång. Vad tror du? Ett par konkreta tips till dig är att du ska väga dig högst en gång per vecka och att du ska träna på att ersätta negativa tankar om din kropp med sunda och realistiska tankar. Sköt om dig!
Hej! Vad roligt att du mår bra igen! Mensen kan ibland utebli, inte bara då man är underviktig, utan också vid viktpendlingar. Det kan också ske som en konsekvens av stress eller av medicinska orsaker. Det kan ibland dröja flera månader innan mensen kommer igång igen efter att man har haft en period av viktpendling. Förmodligen är det inte något du behöver vara orolig över, men det kanske ändå vore bra för dig att ta upp det här med en gynekolog och se vad denne rekommenderar.
Det låter som att du har det jobbigt just nu. Du berättar både om missnöje med din kropp och vikt (trots att du är helt normalviktig) och du berättar att din bror har dött. Jag kan tänka mig att det finns många olika känslor och tankar inom dig och jag undrar om du har pratat med någon och fått bearbeta känslor som hör ihop med din brors bortgång? Jag skulle nog annars i första hand rekommendera dig att vända dig till din vårdcentral eller liknande, för att få en tid hos kurator eller psykolog. När en nära anhörig dör så kan känslorna ta sig uttryck på flera sätt, t ex att man börjar känna sig missnöjd med sig själv och börjar banta och det här riskerar att bli en negativ spiral där man insjuknar i en ätstörning som det kan vara oerhört svårt att ta sig ur. Jag tror inte att löpbandet är en lösning för dig just nu, utan snarare att du får stöd av någon du känner dig trygg med och litar på och som kan hjälpa dig att reda ut vilka känslor som finns inom dig och hur du kan hantera dem på ett sunt sätt som du mår bra av. Sköt om dig!
Hej! När man lider av ätstörning så är det väldigt vanligt att man även lider av någon form av ångest och/eller depression. Det finns många ställen att vända sig till för att få hjälp! Vi på Kunskapscentrum för ätstörningar (KÄTS) bedriver dock inte behandling, förutom i vissa specifika projekt. Men sök gärna på kartan här till vänster och se efter var din närmsta specialiserade ätstörningsenhet ligger. Kom ihåg att KBT bara är en av många verksamma behandlingsformer och att du lika gärna kan bli frisk även om din ätstörningsenhet inte kan erbjuda just KBT. Lycka till!
Vad bra att du tar dina förändrade matvanor på allvar. Att äta som du gör nu leder inte till något bra, varken fysiskt eller psykiskt. Och för att din medicin som du tar ska kunna fungera optimalt så behöver du äta näringsriktigt så att kroppen kan ta upp och tillgodogöra sig medicinen. Eftersom du redan har en etablerad kontakt med en läkare så tycker jag att du som ett första steg bör ta upp det här med din läkare. Då kan ni diskutera om det här är något som bör behandlas inom den specialiserade ätstörningsvården, eller om ni ska angripa det på något annat sätt. Det finns många sätt att komma tillbaka till normala matvanor - vänta inte utan vänd dig till din läkare på en gång. Lycka till!
Hej! Capio har inte någon speciell BMI-gräns för behandling, så att du har ett BMI på 18 ska inte vara något som hindrar dig från att få behandling.
Din vikt är låg och det verkar som att både andra och du själv är oroade över din viktnedgång och att du ser mager ut. Detta sammantaget tyder på att det är något som inte stämmer, det skulle kunna vara så att du har en ätstörning. Ta gärna självtestet här på sidan och se om du verkar lida av en ätstörning. I så fall finns det hjälp att få!
Sök hjälp! Både din kropp och ditt psyke mår mycket dåligt just nu. Ska man gå ner i vikt så måste det ske på ett sunt sätt, aldrig på ett sätt som skadar! Det verkar som att du har fastnat i en plågsam kamp med och mot maten och din kropp. Sök dig till din närmaste ätstörningsenhet, innan du börjar må ännu sämre. Ta hand om dig!
Hej Johanna! Vad bra att du vill få hjälp! Det verkar som att du kan lida av anorexi och det är ofta förknippat med ett stort lidande både fysiskt och psykiskt. Ju fortare du kommer i behandling destor fortare kan du bli frisk från sjukdomen. Det första du bör göra är att prata med någon om hur du mår. Det kan vara en förälder eller någon annan vuxen som du känner förtroende för. Du kan också vända dig till ungdomsmottagningen (www.umo.se) eller till anorexibulimi kontakt (www.abkontakt.se) eller till BUP. Det viktigaste är att du börjar någonstans så att du kan få hjälp. Bra att du vill bli frisk! Kämpa på!
Det är inte ovanligt att man som frisk person har hjärtklappning utan att detta är farligt. Vad jag förstår har du haft en anorexi som nu övergått till bulimi. Frekventa kräkningar kan ge ett lågt kaliumvärdet i blodet. Ett lågt kaliumvärde kan i sin tur ge en oregelbunden hjärtrytm. Jag tycker du ska ta kontakt med din behandlande läkare eller vårdcentralen för att ta blodprover och göra en kroppslig undersökning.
Hej Emilia! Det du beskriver låter jobbigt. Detta med illamåendet är svårt att veta vad det beror på. Antingen är det något fysiskt eller så kanske det är psykiskt; kanske är illamåendet kopplat till detta med att du inte känner dig nöjd med din kropp och helst vill vara hungrig eftersom du känner dig smalare då? I ett första skede bör du prata med din läkare på vårdcentralen och berätta om illamåendet, men också om dina tankar kring mat och din kropp. Det kan vara så att du har en ätstörning, men det är svårt att svara på utan mer information. Lycka till!
Hej! Det allra bästa vore om du kunde se över möjligheterna att skriva dig i Stockholm också (man kan skriva sig på annan ort förutom hemorten om man bor mer än halva året på den andra orten). Om du kan skriva dig i Stockholm har du rätt till den vård som du behöver på plats i Stockholm. Om du inte kan skriva dig i Stockholm är det din hemkommun som ska betala för den vård du behöver. Du har alltså fortfarande möjlighet att söka dig till ätstörningsvården i Stockholm men måste då gå via din hemkommun. Jag förstår det som att du studerar i Stockholm och då har du också alltid möjlighet att gå via studenthälsan för att få hjälp. Hoppas att det ordnar sig!
Hej Ellie! Det låter som att din egen uppfattning om din vikt, ditt ätande och ditt tränande skiljer sig från omgivningens uppfattning. Du skriver att du trivs som du är nu samtidigt som det blir tydligt att människor i din närhet är oroade över din låga vikt. Din vikt är låg och ditt BMI tyder på att du är underviktig. Det låter också som att du tränar mer än vad som är normalt. Ibland när man har en ätstörning är det svårt att se det negativa med sitt beteende eftersom man tycker att konsekvenserna (t.ex. viktnedgång) av beteendet är bra. Nu vet inte jag om du har en ätstörning, men uppenbarligen är allt inte helt bra eftersom du trots allt ber om hjälp. Tjejzonen har en ätstörningschat som du kanske kunde testa? Gå in på www.tjejzonen.se för att läsa mer om detta. Gör också gärna SCOFF testet här på vår hemsida för att se om det du beskriver kan tänkas vara en ätstörning. Lycka till.
Hej,
det finns en bok som kom ut 2007 på Natur & Kulturs förlag som heter Från självsvält till ett fullvärdigt liv. Den är skriven av Ata Ghaderi och Thomas Parling.
I boken finns riktlinjer för när det inte räcker med självhjälp.
Lycka till!
Du skriver inte hur gammal du är, men det låter som att du har en för låg vikt i förhållande till din längd och det kan vara skadligt för dig. Eftersom det inte verkar ligga någon medicinsk orsak bakom ditt illamående så kan det vara bra om du istället pratar med en psykolog eller annan vårdgivare som mer fokuserar på ditt psykiska mående. Gör gärna självtestet här på sidan och se om det verkar som att du lider av en ätstörning. Det finns hjälp att få!
There are several free alternatives where you can turn to get support and guidance. I suggest you start with anorexi bulimikontakt: www.abkontakt.se or ätstörningszonen:www.tjejzonen.se. Many of those who work for these organizations have once had an eating disorder themselves, and they can give you support and guidance towards being healthy!
Hej Milena,
du skriver ingenting om vad det är som oroar dig och som gör det svårt för dig att äta. Jag tycker att du ska söka professionell hjälp, kanske börja på din vårdcentral. Du behöver hjälp att reda ut vad dina problem beror på och vad du kan göra åt dem.
Hej,
varför vill du inte prata med dina föräldrar om dina problem? Ibland är skamkänslor starka när man lider av en ätstörning. Att behöva andra är mänskligt. Att ha behov av stöd och hjälp är oxå mänskligt. Ibland går ätstörningar hand i hand med en syn på svaghet och behov som något dåligt. Jag tror att du kommer att må bättre om du vågar prata medd dina föräldrar och våga erkänna att du har behov av andra människor. Sedan kan ni kanske tillsammans söka hjälp för dig.
Hej,
den bästa vården för en person som haft anorexi så länge finns inom specialiserad ätstörningvård och/eller inom psykiatrin. Ibland behöver psykiatrin och ätstörningsvården samarbeta. På Käts hemsidan på framsidan finns en Sverigekarta. Där kan du hitta den ätstörningsklinik som ligger närmast. Via husläkaren kan ni få remiss. Ibland hoppas anhöriga på något behandlingshem som på något magiskt sätt ska kunna lösa problemen. Så brukar det inte riktigt fungera i praktiken. Dessutom är det bra om hon får hjälp nära hemmet, med tanke på att hennes anhöriga kan bli mer delaktiga i vården då. Det är väl inte helt otroligt att sjukdomen har gjort relationerna i familjen anträngda. Jag tror att du kan spela en viktig roll. Det som anhöriga själva behöver är stöd. Fråga efter anhörigträffar eller liknande på ätstörningsenheten. Titta även på abkontakts hemsida och på tjejzonens.
Hej,
jag vet inte hur gamla ni är, för din väns vikt är för låg om hon skulle vara vuxen. Jag skulle vilja säga att livet som modell inte är något jag skulle rekommendera en ung kvinna. Det ökar risken för att drabbas av ätstörningar. Oregelbunden mens kan bero på flera saker, bl.a. av för låg vikt, för litet näringsintag och för mycket motion, men även av andra saker. Trots vad jag sagt tycker jag att det är din väns föräldrar som ska ta ansvar för hennes hälsa, och inte du.
Hej,
det låter som om du lider av en ätstörning. Störst chans att bli frisk och må bra igen, är att söka professionell hjälp så fort som möjligt.
Ofta är hjälpsökandet förknippat med rädsla och tveksamhet omkring om det är nödvändigt att söka hjälp, och om man verkligen vill ha hjälp., etc. Finns det nåon vuxen i din närhet som du kan anförtro dog till och som kan vara ditt stöd för dig när du kämpar med din sjukdom?
Hej,
du kan göra vårt sjävtest SCOFF, på vår startsida.
Jag skulle rekommendera dig att söka din vårdcentral för en kroppsundersökning och kanske en ungdomsmottagning för samtal.
Lycka till!
Hej,
jag tror att det är vanligt att människor med ätstörning väcker känslor hos omgivningen, rädsla, ilska kanske en upplevelse av maktlöshet. Det kan ju se ut som om de är sura, men jag tror att det finns en mängd olika känslor bakom det som du tror är surhet. Kan du leva dig in i omgivningens reaktioner? Jag tror att de flesta inte visa sina reaktioner av rädsla att visa fel saker. Hur ser du själv på din ätstörning. Skulle du vilja att andra accepterade den?
Är din ätstörning positiv för dig till 100 % ?
Det är den nog inte för någon!
Hej, titta på anorexi och bulimikontakts hemsida, www.abkontakt
Där kan du troligen hitta träffar där du kan träffa andra.
Hej Maja,
du skriver en hel del om hur nöjd du är med din låga vikt och hur glad du är över att lyckas att avstå från att äta. Du skriver även om annat som kanske handlar om din oro över att du inte behandlar din kropp och dig själv bra. Dina naglar är blå, och du undrar om ditt tillstånd har ett namn, eller en diagnos och du undrar om det är farligt för dig att äta som du gör, väga vad du gör.
Att erkänna att man lider av en ätstörning är inte någon lätt sak, eftersom känslorna är så blandande. Är jag verkligen sjuk? Är det verkligen farligt? Vill jag bli frisk om det innebär att jag måste gå upp i vikt?
Du verkar brottas med alla de där frågorna och ätstörningens röst inom dig säger troligen: Fortsätt att svälta dig! Det är lösningen på allt!
Jag önskar dig att tro på att det går att må riktigt bra, att acceptera och tycka om dig själv, att tänka på annat en mat och utseende. Tyvärr
tror jag att du har en ätstörning, kanske anorexi, kanske ätstörning UNS och det vore så bra för dig om du vågade inse det och ta steget att söka hjälp.
Du är värd en bättre "vän" än ätstörningen!
Hej,
Även om ätstörning UNS är en egen diagnos, så skiljer sig inte behandlingarna åt specifikt för den diagnosen. Dessutom har månniskor med ätstörning UNS kan ju ha mycket olika sorters problem och av olika svårighetsgrad. Du frågar om UNS är dödlig. Man kan säga att det främst är anorexia nervosa som är kopplad till en förkortad livsländ. Jag tolkar din fråga som att du är rejält orolig för hur din kropp påverkas av din ätstörning. De frågor du har om behandling tycker jag du ska ta upp med den du går och pratar med. Tala om vad du verkligen vill ha hjälp med, fråga om det hjälper att prata om vad och hur du ska äta. Om din behandling ska fungera så behöver du våga ta upp dina funderingar med personen du träffar. Hur lång tid det tar? Det beror på! Det som påverkar är hur länge du varit sjuk, och hur engagerad du är i behandlingen bl.a.
Vad bra att du skriver! Du verkar tyvärr ha en ätstörning och du behöver få hjälp nu. Det är svårt att svara generellt på vad en ätstörning är eftersom det finns väldigt många olika typer av ätstörningar, anorexi är bara en av många, men du nämner precis sådana symtom som brukar vara vanliga.
Bra att du har vänner som markerar att det inte är okej att du inte äter. Det visar att de bryr sig om dig och är oroliga. När man är i början av tonåren som du är så är det otroligt viktigt att man får i sig tillräckligt med energi och näring annars riskerar man att inte kroppen och hjärnan utvecklas som de ska. I värsta fall kan man t ex bli kortare än man annars skulle ha blivit och går miste om utvecklingen av bröst och höfter, samt att man kan drabbas av benskörhet och få svårt att få barn i framtiden. Ofta känner man sig också nedstämd och ångestfylld under tiden som man har en ätstörning och det gör att man ibland inte orkar träffa andra människor och man får inte en så bra livskvalitet som man annars kunde ha fått, t ex att man inte orkar vara ute och göra roliga saker med kompisar, resa, sola och bada, sporta, gå på konserter och andra sociala aktiviteter. Jag vill inte skrämma dig med den här jobbiga informationen - tvärt om så vill jag berömma dig för att du är så klok som inser så här pass tidigt att något inte stämmer! Sök hjälp genom att vända dig till någon vuxen, t ex dina föräldrar, skolsköterska, ungdomsmottagning eller någon vuxen som du känner dig trygg med och som kan hjälpa dig att ta kontakt med vården. Du har alla chanser att bli den glada tjejen igen, som jag faktiskt tror att du fortfarande är innerst inne. Lycka till!
Ditt beteende låter illavarslande. Jag tycker att du bör göra självtestet här på sidan och se hur det verkar. Tveka inte att kontakta vården om du inte lyckas vända dina vanor. Att äta ett mål mat om dagen eller bara några tuggor klarar man sig inte på och det får negativa konsekvenser förr eller senare. Ju förr du uppnår normala matvanor desto bättre.
Gratulerar till att du har fått maten att fungera bra och att du inte plågas att negativa tankar kring din kropp/vikt! Det verkar som att du fungerade som din egen terapeut under den svåra perioden, du provade dig fram och tog dig gradvis ur problemet genom att utsätta dig för att äta i lagom små steg. Det är dock svårt att svara på vad som kan ha utlöst ditt illamående och om det skulle klassas som en ätstörning eller något annat. Om det var så att det hände något stressande eller jobbigt då du var runt 10 år, så kan ditt illamående ha varit en reaktion på detta. Det skulle också kunna handla om en form av hormonell påverkan, en prepubertal fas då mycket händer i kroppen, tankarna och känslorna och man kan känna sig ledsen eller stressad utan att något omkring en har hänt och då kan även kroppen reagera på olika sätt. Om du tänker tillbaka på vad som hände i ditt liv runt den här tiden så kanske du hittar början till ett svar. Ha det bra!
Vad bra att du frågar. Du ska definitivt inte behöva ha det så här! Att din mage är svullen kan nog ha mycket att göra med att du hetsäter och kräks. Men du får också många andra slitningar och problem både fysiskt och psykiskt av att äta på det sättet du gör, även om du kanske inte märker av dem lika mycket som symtomen från magen. Eftersom du har haft det här beteendet så pass länge utan att kunna komma ur det så rekommenderar jag dig att söka professionell hjälp på din närmsta ätstörningsklinik eller på din vårdcentral. Vänta inte - du behöver hjälp för att bli frisk från detta!
Hej!
Hjärtat är en pump som får blodet att flöda genom kroppen, och som därigenom förser cellerna i alla organ med syre och näringsämnen. Pumpaktiviteten kontrolleras av en impulsgenerering och ett ledningssystem i hjärtat. Impulserna är elektriska, vilket gör att hjärtmuskeln omväxlande dras samman och slappnar av.
Tillstånd som inte är relaterade till hjärtat kan vara en anledning till oregelbundna hjärtslag. Fel på sköldkörteln eller brist på mineraler (särskilt brist på kalium) är en vanlig orsak.
Vid ätstörningar kan kroppens elektrolyt/salt/mineralbalans rubbas och det kan ge få allvarliga konsekvenser för hjärtats elektriska retledningssystem. Det kan leda till hjärtarytmier( oregelbundna hjärtslag) och i sin förlängning till livshotande tillstånd.
Hej Emelie,
du lider med stor säkerhet av en ätstörning. Du beskriver väldigt tydligt hur dina tankar nästan bara handlar om mat, hur du har blivit mer och mer nedstämd och hur du saknar självkänsla. Du behöver söka hjälp. Hör av dig till den specialiserade ätstörningsvården. Se var din närmaste enhet ligger genom att titta under "sök behandling" på starsidan på vår hemsida.
De flesta som drabbats av en ätstörning någon gång blir faktiskt friska, och det är båttre chanser till det, ju snabbare man söker hjälp!
Lycka till!
Hej,
du verkar ha en svår situation med flera somatiska sjukdomar förutom din anorexi. Jag tror att psykiatriks vård inom psykiatrin kan hjälpa, om du ger det en chans. Du kan väl ta upp din önskan om samtalsterapi med de som du har kontakt med på den psykiatriska avdelningen som du ligger inlagd på?
Hej,
det du nämner i början av din fråga är självtesten SCOFF som vi har information om på vår hemsida. SCOFF är INTE ett säkert diagnosinstrument. Man kan som du, kanske lida av en ätstörning, trots att man bara svarar "ja" på en av frågorna.
SCOFF är alltså en screening, inte någon som ger ett absolut säkert svar till om man har en ätstörning eller ej.
Det låter ju som om ditt liv kretsar mycket kring mat och ätande och att du ser det som att lösningen på dina självförtroendeproblem är att gå ner i vikt.
I och med att du förbjuder dig själv så mycket olika typer av mat, kommer ditt sug efter dessa matvaror att öka.
Du blir fixerad och kan inte sluta tänka på det där du längtar efter men inte tillåter dig att äta. Det verkar också som om du använder mat som tröst. Detta eftersom du beskriver det som om du alltid är sugen på att stoppa någonting i munnen.
Att du tycker så illa om dig själv är faktiskt väldigt typiskt för de som har en ätstörning och innebär ju ett väldigt stort lidande för dig.
Jag tycker att det vore en bra idé för dig att söka en utredning på en specialiserad ätstörningsenhet. Du skulle behöva ge dig själv upprättelse på något sätt och du behöver inse att du är en helt okej person, vars värde inte ligger i hur många kilo som står på vågen.
Hej Moa,
Det din fråga visar är den mycket vanliga kluvenheten många med ätstörningar upplever. "Jag vill inte ha anorexi, men jag vill inte gå upp i vikt!" Ofta är den önskan helt oförenlig. Det låter som du har drabbats av en av de symtom man kan ha när man har en ätstörning, nämligen en panisk rädsla för att gå upp i vikt.
Jag vill rekommendera dig att läsa en bok som är en sorts självhjälp för anorexi eller anorexiliknande tillstånd: "Från självsvält till ett fullvärdigt liv" av Ata Ghader och Thomas Parling.
Hej Anna,
du kan vända dig till den specialiserade ätstörningsvården. Adresser till din närmaste ätstörningsenhet hittar du via KÄTS hemsida. På startsidan ser du "sök behnandling".
Hej Klara! Tack för din fråga. Att ha en ätstörning handlar inte enbart om vilket BMI en person har. Att ha ett alltför lågt BMI är en varningssignal och kan vara ett tecken på ätstörning.
Din fråga om magra modeller, har de ätstörningar eller ej? Det viktigaste vi har att säga är att det avmagrade idealet är destruktivt och dåligt, både för de modeller som har ätstörningar och för dig som betraktar dessa osunda bilder.
Det skulle säker betyda mycket på sikt om det blev en förändring i reklam och media.
De som förnekar att de har anorexi
upplever sjukdomen som en trygghet och är rädda att förlora den. Oftast finns det en liten del av personen som är missnöjd även med att ha anorexi, men försvarar tillståndet när någon frågar hur det är. Ju längre tid en person har anorexia, ju mer blir alla nackdelar med sjukdomen uppenbara för individen som har sjukdomen. Rädslan för föränding mot friskhet brukar alltid finnas där.
Dessa aspekter av ätstörningssjukdomarna är någonting som personer som arbetar på specialistenehter för ätstörningar är vana vid att hantera.
Hej,
Hur ser pojkens föräldrar på hans attityd till mat och ätande? Har han gått ner i vikt eller har hansn tillväxt stannat upp? jag tycker att jag har för lite information för att ge dig råd om bemötande.
En telefonkontakt med barn och ungdomspsykiatrin, Bup, där man i dialog kan prata lite mer omfattande om hur det ser ut för pojken skulle jag rekommendera.
Hej Elin,
när jag läser din fråga tänker jag att du skulle behöva hjälp att acceptera dig själv lite mer. Jag tror att du ställer höga krav på dig och att du sällan är nöjd med dina prestationer. Jag tänker att du skulle må bra av någon sorts psykologiska samtal. jag vet inte något om din sociala situation. Om du studerar kan du kanske vända dig till studenthälsan. i annat fall kan du vända dig till närmast vårdcentral. De har skyldighet att remittera dig till någon med utbildning som kan ge dig några vägledande samtal. Det är ju alltid jättesvårt att säga på så lite information, om du lider av en ätstörning, eller ej. Om du vill undersöka det kan du även skicka in en egenanmälan till din närmaste ätstörningsenhet.
Om du tar alla dessa steg, så gör du något för att ta hand om dig själv.
Hej,
Jag förstår att det är jobbigt för dig med din vän som är sjuk men inte förstår det själv. Jag tror att hennes föräldrar blir tacksamma om du berättar för dem om hennes svårigheter. Du vill uppenbarligen väldigt gärna hjälpa din kompis och det är väl ett bra steg att hennes föräldrar ska uppmärksammas på dotterns problem.
Säg bara: "Jag tror att X har en ätstörning därför att ...".
Lycka till!
Hej,
Det finns en överrepresentation av individer som drabbas av ätstörning bland elitidrottare. Exakt hur mycket vanligare det är i dessa grupper finns inte uppgifter om. Klart är att elitidrott är en riskfaktor för att utveckla ätstörningar och att det behövs mer kunskap blad tränare och andra runt dessa personer.Se "faktablad" på vår hemsida till vänster.
Hej,
enligt vissa som tillfrisknat, uppskattar de i efterhand personer i omgivningen som vågade "tjata" och tala om vad de tyckte sig se. Om ni är flera personer runt den här personen som svälter sig, kan ni kanske hjälpas åt att försöka nå henne/honom.
Ge inte upp relationen. För den drabbade är det en process att inse att det finns ett problem, så på sätt och vis har ni i omgivningen tiden på er sida.
Hej,
jag vill börja med att gratulera dig till att du lyckats sluta med att vara destruktiv mot dig själv. Du har rätt i att det inte heller är bra för hälsan att vara överviktig. Du oroar dig för vad som hänt med din kropp under de år du svalt dig. Det vi vet är att kroppen återhämtar sig förvånansvärt snabbt, bortsätt från om ditt skelett tog skada( blev urkalkat) av svälten. De psykologiska problemen men ätstörningen kan spöa ett bra tag, även efter att själv ätbeteendet är normalt. Ditt missnöje med din kropp är antagligen större än befogat, pga din tidigare ätsstörning. Fortsätt att acceptera dig själv och att vara stolt över att du lyckats ta dig ifrån en sjukdom(anorexi) som skulle skadat dig oerhört mycket om du inte kommit ifrån den.
Hej,
Du kan läsa under faktablad på vår hemsida. vad händer i kroppen vid svält? Lycka till med skolarbetet.
Hej,
den information jag har fått av dig är inte tillräcklig för att säga om du har en ätstörning eller inte. En del människor tappar aptiten, dvs har inte någon matlust i samband med att de är deprimerade. När man har en ätstörning VILL man bli magrare, är kanske hungrig, men struntar i det, lite förenklat uttryckt. Med tanke på att du är så ung, önskar jag verkligen att du och din familj ska få möjlighet att ta reda på vad du har för problem och vad ni kan göra åt det. Ni kan kanske vända er till skolsköterskan eller till en ungdomsmottagning på din ort.
Hej Sarah,
med tanke på den relativt sätt korta tid ( 9 veckor) som din mamma har haft den här dieten, så tror jag inte du behöver oroa dig för att hon ska drabbas av undernäring eller ätstörningar. Problemet med viktnedgång, när utgångspunkten är övervikt. är ju att det är svårt att hålla vikten för de flesta. Övervikt och sådana problem är något som drabbar väldigt många människor.
Förhoppningsvis klarar din mamma att behålla sin vikt efter dieten.
Hej Sara,
Det verkar som att din viktminskning har lett till att du mår sämre psykiskt och har en del av de psykologiska symtom man har när man har en ätstörning. Det finns en bok som handlar om problem med kroppsmissnöje. Den är skriven av Ata Ghaderi och Thomas Parling och heter Lev med din kropp. Där finns en del övningar du kan göra som ex att skriva ner vilket saker du värderar i livet, bortsätt från att vara slank!
Hej Magnus,
Din fråga illustrerar väldigt väl hur svårt det ofta är att vara anhörig till någon med ätstörningar. Ofta är de anhöriga så rädda för att konfrontera problemet, känner en massa skuld(vaför, frågar man sig, blir överinvolverade, samtidigt som de känner sig låsta och hittar en massa ursäkter till att inte säga sin mening.
En sak du kan göra är att se om du kan få kontakt med andra anhöriga via AB-kontakt på din ort, dvs anorexi och bulimi-kontakt som är en väletablerad patienteförening, adress, www.abkontakt.se.
Om du bor i Stockholm kan du delta i KÄTS stödgrupper för anhöriga och närstående. Se vår hemsida under fliken patienter och anhöriga och sedan i menyn till vänster anhörigutbildning. Du behöver stöd för egen del om du ska kunna relatera till din syster på ett bra sätt.
Hej,
rätt eller fel, så missar du kanske en del ämnen din kropp behöver, genom att äta godis och i stället för mat.Det framgår inte hur ofta du byter ut en vanlig måltid mot godis. Hur mår du fysiskt, bortsätt från att du oroar dig för din mathållning?
Som sagt var, det är svårt att ge dig ett råd med hjälp av den information din fråga ger.
Är du mycket orolig över din hälsa, så kontakta din husläkare.
Hej Linda,
jag vill inte ge dig bekräftelse på att du inte har anorexi, men hjälp av att du säger att du tycker om din kropp. Jag vet inte hur viktigt det är för dig att fortsätta att vara så smal som du är, jag vet inte hur mycket du tänker på mat, vad du har ätit och vad du kommer att äta, etc.
Det är inte bara genom BMI man ställer en anorexidiagnos: är det någon i din omgivning som oroar sig över dig? Så, tyvärr, du fick inte svar på din fråga, utan flera frågor tillbaka.
Hej,
jag vill hänvisa till faktabladen på KÄTS hemsida.
Hej,
tack för informationen om dinn blogg. Lycka till!
Hej Maria,
det är inte helt ovanligt att maten kommer upp utan ansträngning, när man har haft en ätstörning ett tag. jag rekommenderar en läkarbesök där du berättar om din oror och ber om en undersökning. Jag känner inte till något standardförfarande i det du beskriver.
Hej,
jag vill hänvisa dig till vår hemsida där vi dels beskriver olika behandlingsformer och dels kan du hitta tre "röster från tillfrisknandet" där tre olika personer berättar om sin väg ur ätstörningen.
Det går att bli helt frisk från en ätstörning. Lycka till!
Hej Anna,
din fråga till vår hemsida låter som om du tänker fortsätta att kämpa med dina problem på egen hand. Det tycker jag verkar helt orimligt. Jag tycker du ska söka behandling inom specialistvården för ätstörningsproblem. Information om var du kan vända dig finns på KÄTS hemsida.
Dessutom tycker jag att du ska titta både på www.abkontakt och på tjejzonens hemsidor. Det finns mentorskap inom båda orgasinsationerna där du kan få stöd att prata med någon om din situation.
Ensam är inte stark! Du behöver släppa in någon i ditt liv och dela dina svårigheter med.
Hej Sofia,
du kanske behöver hjälp, men inte med att gå ner "några kilo" i vikt utan att med att acceptera dig själv med eller utan de där kilona som du tror skulle förändra så mycket om de inte fanns där.
Kanske är det andra saker du inte är nöjd med i ditt liv som är jobbigare att tänka på än din vikt.
Sök hjälp! Hjälp kan ju ibland "bara" vara några samtal med en utomstående som kan ge en skjuts till att se svårigheterna på ett annat sätt.
Lycka till!
Hej,
många frågor som kommer till oss handlar om den oro som uppstår efter att man misshandlat sin kropp genom att ha en ätstörning.
Det går inte att exakt kontrollera sin kropp, varken under perioder av svält eller perioder av återuppbyggnad. Gererellt sätt så återhämtar sig kroppen från alla typer av kroppsliga problem, bortsätt från tandskaor och skelettskador( urkalkat skelett och frätskador på tänderna pga kräkningar).
Lycka till med återhämtningen!
Hej,
jag tror att din fråga handlar om att du vill få bekräftat att du inte har en ätstörning. Samtidigt låter det som flera personer i din omgivning oroar sig över din låga vikt.
Tyärr är just de här sakerna tecken på att du har problem.
Kan du tänka dig att lugna de peroner som oroar sig över dig, genom att söka en bedömning hos någon som är kunnig inom ätstörningsområdet?
Hej,
det är vanligt att det är svårt att förstå att man lider av en ätstörning. Du har alla tecken på att du faktiskt gör det.
Du skäms över din asvårigheter, så mycket att du inte vill prata med dina vänner eller dina föräldrar.
Gör det ändå. Skriv ett brev och ge till dina föräldrar om det känns lättare. Ju snabbare du söker hjälp, ju fortare kommer du ur dina ätstörningar.
Hej,
Om du söker lite mer på vår hemsida så kan du hitta vårt resonemang kring dessa frågor.
Hej,
Det går att bli frisk från en ätstörning, helt frisk vilket kanske kan vara svårt att tro om man haft problemen hela livet.
Du kan se var specialistvård för ätstörningar finns genom vår hemsida på startsidan: Sök behandlingar i Sverige. jag vet inte hur de sexuella övergreppen har påverkat ditt liv efter det.
Kanske i svårigheter att lita på människor? En gissning, från min sida. En samtalsterapi där du får möjlighet att
undersöka hur övergreppen påverkat dig, skule jag önska dig.
Hej,
du är orolig över om din kropp tar skada. Hur tänker om om ditt psyksika välbefinnande och om dina barn?
Min tanke när jag läser din fråga är att du behandlar din kropp och därigenom dig själv väldigt dåligt. Detta påverkar både dig och dina barn på ett destruktivt sätt. Våga undersöka om du har en ätstörning, genom att söka bedömning hos en specialist.
Hej,
anhöriga kan söka hjälp för egen del, antingen via vårdcentral ( krisstöd) eller via patient- föreningar.
Att ha någon anhörig med ätstörningsproblem är oerhört krävande. Ni behöver tänka på er själva och er egen återhämtning om ni ska orka.
Relationen till er dotter är en viktig arena där mycket kan hända. Om ni arbetar med egna rädslor och egen uppgivenhet, i kombination med att ni skaffar kunskap om ätstörningar, så kan ni fortsätta att söka nå henne!
Hej Therese,
Det finns flera olika ställen att vända sig till. I ditt fall skulle jag rekommendera dig att vända dig till en specialiaserad ätstörningsenhet. På startsidan på KÄTS hemsida finns en karta över Sverige. Där du kan du se var din närmaste enhet finns.
Du kan även vända dig till din husläkarmottagning/vårdcentral för att beskriva dina svårigheter så kan de guida dig vidare.
Ungdomsmottagningar, psykiatrin och Studenthälsan om du pluggar, är andra institutioner där det finns personer som du kan prata med.
Det verkar som att du har gått igenom den process som är vanlig, att det tar ett bra tag, ofta flera år, innan den som är drabbad inser att det finns ett problem. Nästa steg är att gå emot den starka skam som nästan alla känner inför att berätta för någon om svårigheterna. Du är modig som tar tag i problemen.
Hej Lena,
du är i en svår situation.
Du skulle behöva komma i kontakt med andra anhöriga.
Om du bor i Stockholmsområdet kan du anmäla dig till KÄTS anhörigautbildning som startar i september. Se under fliken patient och anhörig, och sedan under anhörigutbildning.
Patientföreningen anorexi och bulimikontakt har föreläsningar och liknande där du kan träffa andra i din situation.
Jag skulle även rekommendera krisstöd i form av några samtal hos en preofessionell. Fråga efter det via din vårdcentral. Ett av primärvårdens uppdrag är att tillgodose invånarnas behov av psykologiska samtal i kris.
Fortsätt att träffa din dotter, ibland utan att prata om hennes ätstörning. Förök hitta tillbaka till det ni tyckte om att göra innan ätstörningen drabbade henne.
Du är oerhört viktig för din dotter även om hon kanske uppvisar det motsatta.
Ta upp din oro då och då och säg att du önskar att hon söker hjälp.
Du behöver stöd själv för att unna stödja din dotter. Sök även stöd hos din partner, dina vänner och din släkt. Skaffa mer kunskap. Läs faktabald på Käts hemsida.
En bok jag rekommenderar dig att läsa är "Ätstörningarnas hemliga språk" av Peggy Claude-Pierre.
Den boken är skriven av en kanadensisk
kvinna som hade
två döttrar som bägge fick anorexia.
Hej!
Du beskriver den ambivalens som alla ätstörda upplever. Det betyder att man vill två saker samtidigt. Å ena sidan och å andra sidan...Du kommer inte bli tvångsinlagd eller tvångsmatad om du söker hjälp, det fungerar inte så. Under tiden du söker hjälp, eller funderar på att göra det skulle jag vilja att du började med att åter äta de matvaror du slutat äta. Skriv upp en lista på alla matvaror som du inte äter. dela upp den i 4 kategorier, i relation till hur svårt/omöjligt det är att äta dem. Då har du grupp 1, men saker som du undviker, men som är lättast, och grupp 4 som är värst. Starta med grupp 1 och börja träna dig att äta saker du förnekar dig nu.
Den här typen av uppgifter gör man i KBT-terapi för ätstörningar. Det är ett bra sätt att komma över mat-ångesten. En bok jag rekommenderar dig att skaffa är Ata Ghaderi och Thomas Parling: från självsvält till ett fullvärdigt liv. Det är en självhjälpsbok för anorexi.
Det bästa är att söka hjälp och prata med an professionell om din ätstörning, men i väntan på första besöket, så kanske du vill komma igång med att arbeta med dig själv.
Varför anorexia är vanligast bland flickor än bland pojkar är en fråga som det inte finns ett enkelt svar på. Vi vet kanske inte tillräckligt om varför någon drabbas av anorexia för att kunna svara på det. Även när vi vet mer om detta kommer kanske olika personer ha olika åsikter om detta. Mitt förslag är att du läser mer på vår hemsida och själv försöker formulera några idéer om varför du tror att fler flickor än pojkar har anorexi. Min hypotes är att kvinnor i vår kultur känner en större press på sig att var aduktiga inom alla områden, yrkesmässigt, som föräldrar och utseendemässigt. Pressen blir för stor och för en del kvinnor som inte tycker att de är tillräckligt bra hamnar i en ätstörning.
Hej,
det finns en del tillstånd som är snarlika ätstörningar med inte är det. Ett är depression, då en person tappar aptitet. Det är inte fallet vid anorexi, då en person medvetet ignorerar kroppens hungersignaler för att gå ner i vikt. Det andra tillståndet är s k svalgfobi, då en rädsla att svälja mat utvecklas. Rädslan är kopplad till rädsla för att maten ska fastna i halsen och att personen ska dö, pga syrebrist. Detta är én ångeststörning, liknanade panikångest eller specifik fobi och inte en ästörning.
Det du beskriver låter inte som en ätstörning, utan mer en stressreaktion, då du har för mycket om dig. Du kräver mycket av dig själv och "glömmer bort" att äta. Detta är inte typiskt för en ätstörning, men uppenbarligen är du inte helt nöjd med situationen.
Jag vet ju inte hur du känner dig fysiskt och eller psykiskt och med tanke på det tycker jag att det är svårt att ge dig ett råd, annat än att du naturligtvis ska söka hjälp om du är orolig för din fysiska eller psykiska hälsa.
Hej,
svårigheten att få en person som är drabbad av en ätstörning att inse att hon har problem och söka hjälp är ett dilemma som delas av många, många anhöriga.
Finns det fler peroner än du som är oroade över din dotters situation? Ni kan kanske samlas och prata med varandra och tillsammans försöka komma fram till en strategi? Din dotter har kanske vänner som oroar sig för henne. Tveka inte att prata med dem.
Lämna inte din dotter ifred. När personer blir friska från en ätstörning brukar de vara tacksamma över alla som var ihärdiga och fortsatte att påpeka för dem att det inte var okej att äta så där lite.
Att bsra äta godis och inte vanlig mat är inte typiskt för anorexi.
Hej,
du skulle kanske kunna vända dig till din närmast ungdomsmottagning. Se deras hemsida UMO.se.
Det bästa sättet att få tillbaka sin menstruation är att äta regelbundet och att äta normalportioner. Givetvis att återfå en normal vikt.
Som sagt, om du är så orolig som du verkar i din fråga så tycker jag att du snarast ska boka en tid hos en barnmorska eller gynekolog. På ungdomsmottagningarna arbetar det ofta barnmorskor.
Hej,
Min rekommendation är att du söker specialiserad ätstörningsvård. Om du kommer ur din ätstörning har du lika god amöjligheter som andra unga kvinnor att bli gravid.
Hej,
De flesta som har haft anorexia blir friska men inte alla.
Läs mer på vår hemsida under faktablad.
Hej,Det är ditt fall svårt att veta om det du lider av är en ätstörning eller ej, men det tycks som om maten för dig är ett problem som är associerad med en övervikt som kan bli ett medicinskt problem, utöver de bekymmer du uppger. Mitt råd skulle vara att först gå till din husläkare för att prata om vad det är du tycker att du behöver hjälp med, för att tillsammans se över och bolla olika alternativ som kan finnas. Det kan vara tex psykologiskt stöd, viktreduktionsbehandling eller ätstörningsbehandling. Lycka till!
Hej,
det är svårt att säga så mycket eftersom din fråga är relativt kortfattad. Om mycket av din vakna tid går åt till att tänka på mat och/eller ha ångest över vad du ätit, så är det ett tecken på att någonting inte är som det ska.
Visst kan du ha en ätstörning. Bästa sättet att få reda på det är att kontakta någon professionell som arbetar med dessa frågor.
Hej Linn,
det finns både likheter och skillnader. Vilken behandling som är vanligast vet jag faktiskt inte.
För anorexi handlaar en del av behandlingen till att bryta svälttillståndet. Ofta pratar man om att en stor del av behandlingen behöver användas till att motivera patienten till dessa steg. I sjukdomen ingår ju att vara rädd för viktuppgång.
En person med bulimi behöver oxå arbeta med sin motovation, men har oftast ett större missnöje med själva symtomet(hetsätningen).
Även där behöver man arbetat med att normalisera ätandet.
I bägge fallen behöver man arbeta med att förbättra självkänslan.
Hej Helene,
Jag tror att du triggas negativt av "borde-måste"-tänkande.
Träningen är förknippat med detta kravfyllda sätt att tänka. Går du i behandling nu? jag får för mig att du kämpar med problemet på egen hand.
I första hand rekommenderar jag dig att söka hjälp om du inte redan har gjort det.
Vist kan du pröva att inte gå och träna, om du tror att det är det som triggar igång din hetsätning just nu.
Hej!
Även om forskningen säger att anorexi är den ätstörningssjukdom som har samband med ökad dödlighet,dvs en genomsnittlig förkortad livslängd, så går det inte att förutse en människas exakta livslängd på det viset. Det värsta med att ha anorexi som man inte lyckas bli frisk ifrån är kanske den starkt försämrade livskvalitén som den drabbade personen har under sitt liv.
Hej! Information om de olika ätstörningarna finner du under fliken "patient & anhörig" på vår hemsida. När du går in på fliken finner du en meny till vänster där du kan välja faktablad om ätstörningar. Där finns faktablad om de olika ätstörningarna och deras symtom.
Hej Anna! Det är tydligt att du har det riktigt kämpigt med allt detta. Det du beskriver låter som att det skulle kunna vara bulimi, men du behöver söka hjälp för att ordentligt utreda dina bekymmer och få hjälp med att komma till bukt med dem. Du kan vända dig till din vårdcentral eller direkt till den specialierade ätstörningsvården. För ätstörningsbehandling nära dig se kartan till vänster. Jag hoppas att du söker dig till behandling för med lite hjälp kan du må så mycket bättre än vad du gör idag! Lycka till!
Hej! Detta är mycket individuellt och därför svårt att svara på. Är man i behandling så får man professionell hjälp med att avgöra vad man behöver få i sig varje dag. Det handlar mycket om att återfå ett normalt ätande och en nomal syn på mat, varför man i små steg behöver lära sig att äta av allt.
Hej,
Du ska inte behöva ha några fysiska men av den bulimi som du har haft. Det går att bli helt återställd.
Du kanske har kvar en del restsymtom, som negativ kroppsuppfattning? Många med ätstörningar har ju mycket negativ självbild. Du kanske behöver göra saker för att förbättra din självkänsla.
Hej! Vad bra att du vill bli frisk från
din ätstörning! På KÄTS jobbar vi med forskning för att ta reda på
effekterna av kognitiv beteendeterapi (KBT) som självhjälp med
internetstöd. Detta gör vi i samarbete med Stockholms Centrum för
Ätstörningar (SCÄ) vilket innebär att en del av patienterna på SCÄ blir
erbjudna internetbehandling inom ramen för forskningsprojeket. Tanken
är att om reslutaten visar sig vara goda så kan man börja erbjuda den
här formen av behandling på olika kliniker. Just nu har vi dock inte
någon möjlighet att man kan gå in och anmäla sig direkt till
internetbehandling. Jag rekommenderar dig dock att söka hjälp på din
närmsta ätstörningsenhet. Det finns mycket bra hjälp att få och du kan
bli helt frisk!Önskar dig lycka till.
Hej Emelie,
det du beskriver liknar de tankar människor har som lider av en ätstörning. Dessutom har du träningstvång och att du äter väldigt lite under veckorna.
Jag tycker att du ska prata med någon vuxen, först och främst dina föräldrar, kanske skolsköterskan eller någon på en ungdomsmottagning. Berätta för dem det som du skrev till oss. Jag kan inte avgöra om du lider av en ätstörning, enligt diagnoskriterierna, men uppenbarligen har du problem som liknar det. Så, som svar på din fråga, det är inte normalt eller oekej att vara helt upptagen av tankar på mat eller rädsla för viktuppgång.
Sök någon att prata med!
Hej,
det låter som om din egen hypotes, att det kan handla om depression eller stress, kan stämma. Sök hjälp på din vårdcentral och be om en undersökning.
Hej,
det låter som om du är livrädd för att gå upp i vikt och livrädd för just fett.
När man har anorexi har man förlorat både fetvävnad och muskelmassa, och även skelettet tar ju stryk. För att få en kropp och själ som fungerar behöver du gå upp i vikt. Du behöver stå ut med oron du känner över viktuppgången. Om du redan är i behandling, så tala med dina behandlare om hur rädd du är.
Vid långvarig anorexi, minskar alla kroppen inre organ, även hjärnan. Hjärnan behöver "fett" för att bygga upp sig igen. Du vill väl ha en hjärna som fungerar!Människokroppen behöver ha både fettvävnad och muskelvävnad och för att bygga upp muskler behöver du våga gå upp i vikt.
Hej,
det du beskriver låter som de klassiska ätstörningssymtomen. Du tänker hela tiden på vad du får eller inte får äta, du tycker inte att du är smal, trots att andra tycker det.
Man kan lida av en ätstörning även om man inte har en extrem undervikt. Jag tror du har diagnosen ätstörning UNS, dvs ätstörning utan närmare specifikation.
Du kan läsa mer om ätstörning UNS i våra faktablad på hemsidan.
Har du pratat med dina föräldrar om det här? Känner du dig beredd att göra det? Ett första steg att ta är att ta kontakt med en ätstörningenhet för att få en utredning och se om min misstanke stämmer. Efter det kan du gå vidare. Skulle det inte vara skönt att slippa vara så fixerad vid mat?
Det är en jobbig och förvirrande tid, när man inte riktigt förstår att man har ett problem.
Lycka till och hoppas att du vågar fortsätta att ta tag i ditt problem.
Hej! Det låter på dig som om du inte äter särskilt mycket mat alls, vilket har minskat fettdepåerna på kroppen. Ett av symtomen på detta är som du beskriver att du lätt fryser. Jag tycker definitivt att detta är något som du ska tala med din mamma om och/eller söker hjälp för dessa problem. På denna hemsida kan du se vart du kan söka dig beroende på var du bor.
Hej Mia! Det du beskriver låter väldigt jobbigt och påfrestande. Det är möjligt att du har en ätstörning. Börja med att göra testet SCOFF som finns på startsidan på vår hemsida för att få reda lite mer om dina symtom. Sedan tror jag att det vore bra för dig att prata med någon om dina bekymmer. SE kartan till vänster för behandlingsalternativ nära dig. Lycka till!
Hej Elin! Det låter som att du känner det som att du går upp i vikt trots att vågen står still. Att se sig själv som större än vad man egentligen är, är en del av anorexin. Vågen ljuger med stor sannolikhet inte. Dock är det som du säkert vet livsviktigt att du sakta men säkert ökar i vikt. Det är tydligt att detta skrämmer dig. Det är viktigt att du pratar med din behandlare om dina känslor och tankar kring detta med viktuppgång. Kämpa på, det går att bli frisk!
Vad bra att du hör av dig och frågar om det här problemet! Det gör ont att läsa vad du har fått gå igenom och vad du har fått utstå, bland annat från dina skolkamrater. Det positiva är att du kan få hjälp att få rätsida på alltihop. Du berättar att dina föräldrar haft olika bantningskurer för dig och de har säkert menat väl. Men barn ska faktiskt aldrig banta, det kan nämligen vara skadligt för kroppen. Om man vill minska en övervikt så är det oerhört viktigt att man gör det på ett sunt sätt. Att man i familjen har bra, regelbundna matvanor och tänker långsiktigt, istället för att fokusera på snabba resultat. Dessutom behöver man få stöd så att man mår bra med sig själv, kan tycka om sig själv och känna sig stolt och nöjd över den man är. Ditt sätt att övervinna din hetsätning blev att svälta dig och träna alldeles för mycket. Det finns andra, mycket bättre sätt att sluta hetsäta. Jag kan inte säga vilken ätstörningsdiagnos du har, men du har helt klart en ätsstörning som du behöver få hjälp med. Jag skulle vilja tipsa dig om att vända dig till ungdomsmottagningen som ett första steg. Där kan du få stöd och råd både kring din ätstörning och kring dina smärtsamma upplevelser av att ha blivit mobbad. På umo.se kan du läsa om vilka ungdomsmottagningen är och hur de jobbar. Bra att du tar tag i det här nu - vänta inte längre!
Du beskriver ett svårt lidande, med känslor av hopplöshet och utmattning både fysiskt och psykiskt. När man befinner sig i en så pass djup svacka som du gör nu så är det lätt att tro att det inte finns något hopp och att saker aldrig kommer att bli bättre. Inte sällan hör dessa tankar och känslor ihop med att man, utöver sin ätstörning, har utvecklat en depression. Men hur jobbigt du än har det nu, och hur otroligt det än verkar, så är det faktiskt så att du kan bli frisk och må bra igen. Men du behöver hjälp. Du skriver att psykiatrin inte kan hjälpa dig. Om det är så att du inte vill vända dig dit något mer, så vänd dig istället till din närmsta ätstörningsenhet. Att du har varit sjuk i 13 år är inget som betyder att du inte kommer att bli frisk. Många lider i många år innan sjukdomen äntligen släpper greppet.
Din vikt är för låg i förhållande till din längd. Jag vill tipsa dig om att göra självtestet SCOFF här på sidan för att se om din låga vikt verkar höra ihop med att du har någon form av ätstörning.
Hej,
Du har möjlighet att få hjälp. Det låter som att du har ett problem med hetsätning och jag tycker att du ska höra av dig till en ätstörningsklinik för en bedömning.
Hej,
Du verkar ha alldelse för höga krav på dig själv, både i skolan och med vikten. Förr eller senare måste du börja prioritera dig själv. Våga slappa lite och göra sånt som bara är lustfyllt! Lättare sagt en gjort, eller hur?
Det finns kanske en psykolog eller motsvarande på närmare håll än den du gått till tidigare. jag tror du behöver det.
Vänliga hälsningar och hoppas du hittar vidare.
Hej,
jag vet inte exakt hur många dansare som har anorexia. Det vi vet är att dans, liksom idrott är verksamheter som utgör en av flera riskfaktorer för att utveckla en ätstörning.
Hej Linda,
Det är nog inte någon tröst när ditt kroppsmissnöje är som störst, men ju längre tiden går, ju mindre ofta kommer du att plågas av du känner dig fet. Det kan ju hända att du behöver ytterligare psykoterapeutsik behandling för att förbättra din självkänskla. Jag vill rekommendera en bok som heter: Lev med din kropp, av Ata Ghadrei och Thomas Parling. Det är en sorts självhjälpsbok för människor som har problem som liknar dina.
Hej! Jag har kortat ner din fråga avsevärt. Du bekriver i din fråga, som mera är som ett längre brev, en oerhört stark ambivalens, dvs att man vill två mycket motstridiga saker samtidigt! Å ena sidan är du orolig för din hälsa och för hur du mår, å andra sidan är du rädd för att någon ska komma och ta sjukdomen i från dig. Du har en ätstörning, det är helt utan tvivel. Du vill inte söka hjälp eller berätta för någon, absolut inte mamma, om hur du har det, men å andra sidan vädjar du om hjälp i ditt brev. Hur är det att vara så kluven? Inte helt lätt, tänker jag mig.
Du skriver även mycket om dina ambitioner omkring skolan och önskan att komma in på en viss gymnasieskola. Det låter på dig som att ätstörningssymtomen är en förutsättning för att du ska kunna pressa dig så hårt.
Min önskan blir att din omgivning ska upptäcka hur dåligt du mår. kanske att du låter dem upptäcka det. Jag tror inte det är livsavgörande för dig om du kommer in på den där gymnasieskolan eller ej, utan det är kanske viktigare att du släpper in andra människor i ditt liv. Du verkar mycket ensam.
Hej,
Släpp din strävan att gå ner i vikt. Du är normalviktig. Om du börjar lyssna på ditt kroppsmissnöje är du snart sjuk igen.
Hej,
Om den anhöriga har haft sin ätstöning i många år, är det kanske svårt att få insikterna att komma så här sent i livet. Du får kanske koncentrera dig på att personen som är drabbad håller sig på en rimlig nivå av näringsintag och vikt.
Hej,
Du behöver söka hjälp igen. Om du inte förmår äta någonting pga din rädsla omkring mat och viktuppgång så har sjukvården ansvar för dig. Försök få med dig någon allierad när du söker hjälp nästa gång, anhörig, vän eller partner.
Hej,
jag är oxå skeptisk till ett samband. jag ser det som skilda tillstånd, alltså kräkfobi och ätstörningar.
Ett neuropsykiatriskt handikapp kan ju vara en försvårande omständighet, men omöjliggör inte behandling på något sätt. Det är viktigt att de som du går i behandling hos smaverkar och tar hjälps åt så att du får bästa möjliga hjälp.
Hej,
Hur skulle du känna det om dina föräldrar lät dig komma undan med att inte äta? Skulle du tolka det som att de inte brydde sig?
Att försöka må bättre genom att sluta äta fungerar aldrig i längden? Är du arg på dina föräldrar på något sätt? Ta upp det med dem hellre än att skada dig själv.
Hej,
Fortsätt att finnas i relation till den drabbade.
Fortsätt att ta upp hur du ser på det. Du kan kanske ta kontakt med vänner till den drabbade så att ni är flera som tar upp att de vill att peronen ska söka hjälp.
Människor som blivit friska från en ätstöning vittnar om att de i efterhand uppskattar de som var uppriktiga och inte lät dem var i fred med sin sjukdom.
Du har kanske möjlighet att söka stöd själv i en anhöriggrupp som patientföreningen AB-kontakt ordnar på din ort?
Som anhörig behöver man träffa andra i samma situatuion.
Hej Teddy,
det du beskriver låter som om du har en ätstörning, kanske anorexi. Du behöver söka hjälp. På vår hemsida finns en karta över Sverige. Du kan söka reda på var din ätstörningsklinik finns.
Du kan må mycket bättre än vad du gör nu, slippa tänka på mat hela tiden! Det är värt det!
Hej Jeanette,
om man har anorexi har man ju inte menstruation och i och med det inte heller ägglossning. Kroppen sparar in på resurserna och förmår inte producera några ägg för befruktning.
Hej, din fråga är i stort sett omöjlig att besvara säkert. Det man vet är att dåligt med näring i tidaga år (när man växer) kan hämma tillväxten, men man växer också olika fort i olika åldrar beroende på genetiska orsaker. Därför är dt omöjligt att uttala sig om just din längd hade varit annorlunda om du inte hade haft anorexia.
Hej! Om det är en ätstörning eller inte du har är svårt att uttala sig om för mig, men att träna eller äta sunt behöver inte vara något problem. Du beskriver dock att du tänker väldigt mycket på träning, vikt och kroppsform vilket du också är frågande inför, och kanske tom lider av. Av det skälet bör du kanske ta kontakt med ngn ätstörningsenhet eller psykiatrisk mottagning i ditt område för att rådfråga dem om hur du bör gå vidare i detta.
Hej Lisa,
du mår dåligt övervad du ätit. Du verkar tänka oprportionerligt mycket på mat. Dessutom finns det inte något som heter "en normalviktig anorektiker".
Hur rädd du än är för att se dig själv som sjuk, så misstänker jag att du liker av en ätstörning. jag rekommenderar dig att prata med någon professionell person om hur du har det, läkare sjuksköterska eller socionom.
Du kan börja på din vårdcentral.
Du är värd att må bättre än vad du gör nu!
Hej! Utifrån det du skriver är det svårt att avgöra om det är självframkallade kräkningar det handlar om eller kräkningar du ej fysiskt kan styra över. I vilket fall är det oroväckande. Du bör försöka träffa någon och prata om detta. Vänd dig i första hand till din vårdcentral, men se också kartan här till vänster som anger vårdalternativ nära dig. Ta hand om dig.
Hej, ditt BMI ligger omkring 21 vilket är en hälsosam vikt. Dina bekymmer tyder dock på att du lider av tankar på mat, vikt och figur. Bara lidandet du beskriver tyder på att detta är något du bör arbeta med att förändra, där första steget kan vara att kontakta skolsyster eller skolläkare på din skola - de har alla tystnadsplikt. Om detta känns jobbigt kan du även ringa anonymt till någon specialiserad ätstörningsenhet,psykiatrisk mottagning eller vårdcentral för att fråga om råd och vart du kan vända dig. Lycka till.
Hej,
Eftersom jag inte träffat dig har jag svårt att uttala mig tvärsäkert om ditt tillstånd. jag tycker att du kan lita på vad din läkare tycker. även om din viktnedgång prsakades av en depression, och inte primärt av en ätstörning, så upplever du ju själv en viss rädsla för att gå upp i vikt. Försök att äta varierat. Unvik inte någon mat alls. Om man delar in mat i onyttlig och nyttlig kan det leda till ätstörning så småningom. Tillåt dig att äta av alla sorters mat/livsmedel även energirika och s.k. onyttliga. Det är så du lättast kommer tillbaka till ett mer avspänt förhållande till mat och vikt, något du verkar ha tappat.
Hej,
Jag tycker att du ska söka hjälp på en specialiserad ätstörningsklinik eller på ett ätstörningsteam. På KÄTS hemsida finns en karta över Sverige där du kan söka på "Sök behandling". Ätstörningar är problem som man behöver söka hjälp för! Bra att du tar tag i detta!
Hej,
Jag förstår att det är jobbigt och obehagligt för dig. Ju yngre du som frågeställare är, ju större anledning är det att du vänder dig till någon vuxen. Du kan kanske prata med dina egna föräldrar om din kompis? Att gå till skolsköterskan och berätta om din oro är också bra. En ung människa ska inte behöva bära sin oro själv, eller ta ansvar för att möta/konfrontera
henne.
Om du vill kan du berätta för din kompis att du är ororolig. Bli inte förvånad om hon säger att allt är bra. Ni kanske är flera omkring henne som tänker samma sak. Prata med varandra och koppla in en eller flera vuxna.
Hej,
du har försökt att få din vän att söka hjälp för sin anorexi, men hon gör det inte. Anorexin är en stark kraft som har många vidmakthållande faktorer i sitt nät. Din vän får säkert många kortsiktiga vinster av sin anorexi. För henne är det kanske så att hon har ett system i balans som hon inte förmår ändra på, i alla fall inte just nu. Det som är sorgligt med detta är ju att hon riskerar att bli väldigt ensam eftersom många vänner kommer att dra sig undan henne. Det du behöver fråga dig är kanske om du orkar vara hennes vän, även om hon inte söker hjälp för sin anorexi.
Hej,
Om du menar Idun på SCÄ så bedriver de intervallvård.Det betyder att du kan ha kvar ett liv i Malmö mellan din abehandlingsveckor. På Capio Anorexicenter är du ett visst antal veckor i streck. Det är ockå en bra behandling. Det är däremot inte bra om du ser dig som att en läkare"skickar" dig till en behandling. Du behöver själv ta ett eget ansvar för vad som händer med dig. Prata med din läkare igen. Det är bra att du sökt hjälp och båda behandlingarna är bra och kna hjälpa dig. det viktigaste är att du tar ett eget ansvar.
Hej, en mängd olika slags information och lästips finns sammanfattade på vår hemsida.
Läs gärna våra faktablad i menyn till vänster. Där har vi sammanfattat olika fakta om ätstörningar.
Hej,
Du kan läsa mer i KÄTS faktabald: Hur vanliga är ätstörningar? Ca 10% av de som drabbas av anorexi är unga pojkar eller män. När det gäller bulimi är siffrorna mycket osäkra.
Elitidrottare kan sägas ha en ökad risk att utveckal en ätstörning. Det gäller väl främst i de idrotter där en lätt kropp gör att du presenterar bättre.
Genomsnittlig debutålder för anorexi är 15 år, men mellan 12 och 17 år är vanligast.
Vad bra att du vill börja äta normalt igen och lägga ätstörningen bakom dig! När du går upp i vikt så kommer kilona att fördela sig över kroppen så att du får tillbaka den kroppsform du hade innan du gick ner i vikt. Du behöver inte vara orolig för att allt skulle sätta sig på ett enda ställe - även om det ibland kan vara så precis i början när man går upp i vikt. Det jämnar dock ut sig över hela kroppen inom en relativt kort tid. Ät normalstora portioner om du kan. Skulle du få väldigt ont i magen av att äta normalt på en gång, så kan du äta lite mindre portioner som du ökar lite grann för varje dag så att det tar högst två veckor att komma upp i normal portionsstorlek igen.