Populära frågor:
1.
Varför får man ätstörningar?
Hej, det finns många skäl till varför man får ätstörningar. Bland annat detta kan du läsa mer om på vår hemsida.
2.
Jag håller på med ett arbete i skolan om anorexi och undrar om anorexi är ärftligt och i så fall på vilket sätt?
Vi får många frågor från studenter som skriver arbeten om ätstörningar. Tyvärr har vi inte möjlighet att svara personligen på dessa frågor. Däremot rekommenderar vi varmt att läsa om ätstörningar på vår hemsida. Vi har upprättat en omfattande kunskapsbank om både nuläget och historiskt och där går att hitta svar på väldigt många frågor. Lycka till!
3.
Hej! Jag har haft ätstörning och varit underviktig enligt mitt bmi, jag såg sjuk ut på vissa delar av kroppen. främst överkroppen, mina bröst och allt runt om bröstkorgen försvann, på ryggen med.. nu har jag gått upp 6-7 kg och väger normalt, nästan lite för mkt tycker jag. men har normalt bmi. jag vill verkligen att mina bröst ska växa lite till! vad ska jag göra, är det kört? dom är lika små som när jag gick ner i vikt :( det är hemkst.. min mens försvann ett år men den är tillbaka och nu väntar jag bara på att brösten ska börja växa men de gör dom aldrig! ...
Hej! Din fråga är lite svår att svara på eftersom alla kvinnor är olika vad gäller bröstens storlek. Det är möjligt att de kommer att växa mer, brösten kan växa ända upp till 20-års åldern. Sen kan det ju givetvis handla om att du ännu inte gått upp tillräckligt mycket i vikt; brösten består till stor del av fettvävnad. Dessutom , om du endast nyligen återfått din mens kanske du får ge dig till tåls ett tag till, det är nog inte omöjligt att dina bröst växer lite till om du fortsätter att äta och vara frisk från ätstörningen. Fortsätt kämpa på!
4.
Hej! Jag är en 21 år gammal tjej som har någon form av ätstörning då jag spyr dagligen (hetsäter dock inte, spyr bara upp"den vanliga" maten) och det här har varit min vardag i 8 år. Har tyvärr inte lyckats hålla upp många dagar under åren. Jag är normalviktig och får egentligen ingen vidare ångest av att jag äter, utan det känns som om jag fastnat ordentligt i en väldigt dålig vana jag har svårt att bryta. Har sökt hjälp en gång för mina problem, men avbröt kontakten då jag inte tyckte att jag fick ut något av det, men fick diagnosen Bulimi under den perioden.
Men, på sista tiden (senaste veckorna) har jag börjat må allt sämre fysiskt; Jag är svullen och väldigt öm i kroppen (tom. obehagligt med tryck från kläder mot huden, ödem?) har smärtor- och är öm precis nedanför revbenens slut (mest framträdande efter att jag ätit) och magen är upplåst och spänd. Har ofta hjärtklappning när jag vaknar på morgonen och är trött nästan jämt. Utöver detta har min menstationscykel förändrats och jag har fått mellanblödningar (har haft mens i över tio år och aldrig haft oregelbunden förut, inte heller mellanblödning). Vet inte om dessa symtom har något samband med att jag utsätter kroppen för ständiga kräkningar, men jag drog den parallellen, och jag undrar om det kan vara så? Kommer symtomen läka ut av sig själva om jag lyckas låta bli att kräkas eller måste jag söka vårdcentral för detta?
Tacksam för svar! MVH Maya
Hej! Det är svårt att avgöra vad dina fysiska symtom beror på. Det är givetvis en stor påfrestning för kroppen att kräkas så ofta och under en sådan lång tid. Jag tycker att du bör uppsöka din vårdcentral och då försöka vara ärlig med detta att du kräks, så att en läkare kan avgöra om det finns samband mellan kräkningarna och de fysiska symtomen. Ta hand om dig.
5.
Hej! Jag undrar var gränsen för en ätstörning går. Det är inte så att jag hysteriskt strävar efter att gå ner i vikt (numera, var så förr om åren, men då hade jag ju en "riktig" ätstörning.) Jag hetsäter inte kopiösa mängder mat heller (oftast.) Det är mer som att jag äter bra många dagar, äter knappt alls andra dagar, och har många olika produkter som jag helt enkelt vägrar behålla om jag stoppat de i mig. Vet inte ens om det är för att jag vill gå ner i vikt. Bara jag inte går upp i vikt så är det bra. Utan lika mycket för att jag är så trött på att kämpa och hoppas, men ändå aldrig tycks hitta en väg till ett sunt liv där jag mår bra... Kan det kallas ätstörning, eller borde jag bara bita ihop, ta mig i kragen och helt enkelt skärpa till mig? Det tar så mycket kraft ändå. och gör mig ännu tröttare, och jag verkar inte få någon ordning på det här heller, tiden bara går och det känns som det finns risk att det blir värre (igen.)
Hej! Av det du skriver förstår man verkligen att du sedan ett tag tillbaks genomgår en kamp! Det är bra att du fortsätter kämpa, för det går att bli helt bra! Du skriver att du har haft en ätstörning tidigare och för mig låter det som att du inte riktigt blivit kvitt den ännu. Du låter ganska ensam med dina bekymmer. Det kan nog vara bra om du upptar en samtalskontakt, för att få stöd och för att saker och ting inte ska bli värre igen. Du kan själv söka efter en psykoterapeut i närheten där du bor på
www.psykologiguiden.se eller på
www.kbt.nu. Du kan också kolla in vilka vårdalternativ som finns nära dig på kartan här till vänster. Lycka till!
6.
Är det en rimlig diagnos att påstå att en person som under begränsad tid ca 3 år haft problem med ätstörning och som på eget initiativ sökt och genomgått behandling med helt positivt resultat lider av en psykiatrisk sjukdom?
Du nämner inte vilken diagnos det gäller, så tyvärr kan jag inte svara på din fråga. Psykiatrisk sjukdom kan yttra sig på många olika sätt, men oftast är diagnosen behandlingsbar och många tillfrisknar helt från sin psykiatriska sjukdom.
7.
Hej! Jag vet inte om detta är en sorts ätstörning jag har därför frågar jag er om detta är normalt. Jag väger 64 kg och är 173 lång & hatar verkligen min kropp! varje dag när jag vaknar tänker jag på hur tjock jag är, varje gång jag tar på mig ett par byxor tänker jag på det och alltid när jag går förbi en spegel så mår jag dåligt, exakt alltid på dygnet tänker jag på min kropp. Jag får ångest över vad jag äter hela tiden. bara om jag äter en frukt får jag ångest... Äter frukost som vanligt ca 8.00 sen hoppar jag över lunchen och äter inte den förrens vid 15.00 då jag åt lite frysta bär (ca en dl). ibland blir jag hungrig och kan inte stoppa mig och äter tex en frukt och då får jag sån sjukt ångest så jag inte vat vart jag ska ta vägen.. och mellan 18.00-19.00 äter jag middag. äter inte speciellt lite kanske en portion, men jag är ändå aldrig nöjd med det jag äter för jag tycker alltid jag äter för-mycket! Detta är jättejobbigt, att alltid gå och tänka på vad man äter och får ångest för precis allt får mig bara att må jättedåligt!
Hej, du kan mycket väl ha en ätstörning. Det verkar som om en stor del av din tid går åt till att fundera över mat och din kropp. Min rekommendation är att du söker en ätstörningsenhet. Där kan du få hjälp med en utredning.
På KÄTS hemsida kan du hitta var din närmaste ätstörningklinik finns. Se knappen Sök behandling.
8.
Hej! jag är en tjej på 17 år och jag har haft problem med maten nästan så länge jag kan minnas. När jag var ca elva år så började jag hetsäta och må ännu sämre över min kropp än jag redan gjorde. Detta ledde så klart till viktuppgång och den högsta vikt jag haft var nästan 80 kilo till mina 163 cm. Dock sedan jag var fjorton så har jag haft perioder då jag spytt upp det jag ätit, tränat för att försöka bli av med det eller svälta mig själv. Dom senaste 3 åren har jag pendlat i vikt mellan 70-80 kilo och mått jättedåligt. Nu har jag dock i nästan 6 månader spytt upp i princip allt jag äter, mitt mål är att bara dricka vatten men jag misslyckas varje dag och ibland känner jag att jag måste spy fyra gånger om dagen. Så jag undrar om jag kan ha en ätstörning även fast jag är överviktig? och i så fall vad jag kan göra åt det utan att min mamma får veta, för jag tror inte att jag skulle stå ut om hon visste. /tacksam för svar
Hej! Man kan absolut ha en ätstörning även fast man är normalviktig eller överviktig. Som du säkert vet behöver våra kroppar och våra hjärnor bränsle i form av mat, vatten räcker inte. Det är därför inte så konstigt att du "misslyckas" med att hålla dig till att bara dricka vatten. Det låter väldigt påfrestande att du känner att du måste spy när du har ätit. Det är positivt att du vill söka hjälp! Du bör i första hand ta kontakt med din ungdomsmottagning eller BUP där du bor. Det är inte alls säkert att din mamma behöver informeras, men för att vara på den säkra sidan så bör du fråga den du pratar med om deras policy kring detta. Lycka till!
9.
Läste i det regionala vårdprogrammet 2009 att 11% av de gravida kvinnorna kan ha en ätstörning. Skulle vilja veta vilken studie dessa uppgifter kommer från
Referensen du söker är Pregnancy and neonatal outcomes in women with eating disorders. Koubaa, Hällström, Lindholm & Lindén Hirschberg. Obstet Gynecol 2005;105:255-260.
10.
Hur vanliga är ätstörningar?
Anorexia nervosa förekommer hos ca. en procent av flickor och unga kvinnor i riskåldern 13 till 30 år. När det gäller bulimia nervosa är förekomsten förmodligen något högre, cirka två procent av flickor och unga kvinnor i samma åldersgrupp. Anorexia nervosa brukar vara vanligare än bulimia nervosa bland tonåringar, medan bulimia nervosa är vanligare än anorexia nervosa efter tonåren. Förekomsten av ätstörning UNS är förmodligen minst lika vanlig som anorexia nervosa och bulimia nervosa tillsammans. Om dessa siffror tillämpas i förhållande till Sveriges befolkningsstatistik betyder att det förmodligen finns idag cirka 10 000 personer i riskåldern (13 till 30 år) som uppfyller kriterier för anorexia nervosa, 20 000 som uppfyller kriterier för bulimia nervosa, och 30 000 som lider av ätstörning UNS. Om även män samt yngre flickor och äldre kvinnor läggs till hamnar siffran förmodligen runt 100 000 personer i Sverige.
11.
Jag har förstått att jag har UNS och vill/behöver hjälp. Jag varken svälter eller spyr och ser ganska frisk ut, men skammen och tankarna finns där hela tiden, alltid och styr allt. Jag tror inte att någon kommer att ta mitt problem på allvar. Finns det ställen som ni kan garantera att de förstår mig? Att be om hjälp är svårt!
Hej, Jag tycker definitivt att du ska söka hjälp på en av de specialiserade ätstörningsenheterna i ditt område. Där gör de en utredning av ditt ätbeteende och bedömer vilka vårdbehov du har - oberonede om du uppfyller diagnoserna för bulimi, anorexi eller har en ospecifik ätstörning (UNS). Det är vilktigt att komma igåg att ca 60% av alla ätstörda patienter faller in under UNS-diagnosen.
12.
Hej! Jag lider av UNS och har gjort i ca 11 år, jag har funderat av och till länge på att hitta speciallist behandling. Nu sitter jag i en allvarlig situation där jag inte kan äta och inser att jag måste få hjälp. Jag känner mig dock osäker på vilken typ av behandling som krävs för mig, hur ska man kunna veta det då det finns många typer av behandlingar? Finns det någonstans där man kan läsa om olika behandlingar för ätstörningar? Kanske till och med här?
Det enda du behöver göra är att vända dig till den specialiserade ätstörningsvården. Där kommer du att genomgå en bedömning och utredning av dina symtom och eventuella diagnos. Utifrån din helhetsbild så kommer sedan din behandlare att bedöma vilken behandling som är bäst för dig. Det är inte patientens uppgift att på förhand veta vilken behandling som är "bäst", utan det är specialisternas jobb att avgöra. Däremot kan du läsa om olika behandlingar här på sidan under fliken "Behandling" om du är nyfiken och vill veta mer.
13.
Hej. Jag har en vän som har tappat sin aptit helt. Detta beror på depression och är inte kroppsidealsfråga. Han vill få tillbaka aptiten. Just nu får han endast i sig näringsdryck. Har ni några bra tips på hur man får igen matlusten igen?
Hej, som du pekar på i din fråga, kan viktnedgång bero på aptitlöshet, som i sin tur kan bero på depression. Det viktigaste är att behandla depressionen, kanske med en kombination av farmakologisk och psykologisk behandling.
14.
Vad är megarexi?
Megarexi är ingen ätstörning eller vedertagen medicinsk diagnos. Ordet syftar på en tvångsmässig strävan efter en större och mer muskulös kropp. Megarexi har beskrivits hos bl.a. män som blir sjukligt upptagen med kroppsbyggande. I massmedia har megarexi framställts som motsatsen till anorexia nervosa.
15.
Kan jag fråga min dotter om hennes matvanor eller är det ett sätt att framkalla ångest? Jag ser att kläderna hänger och hon tränar dans väldigt mycket. Hur ska jag börja?
Hej, du kan kanske börja med att säga att du lagt märke till att hon tränar mycket och att hennes kläder hänger lösare, och att detta är någonting som oroar dig. Fråga henne sen hur hon ser på att du tog upp ämnet med henne. Sen kan du fråga om hon själv har oroat sig över sin viktnedgång. Naturligtvis är det bra att välja ett tillfälle, då ni båda haar lite tid för er själva och försök att få till ett samtal som varar en stund. Som anhörig är man ofta rädd att såga fel saker. det är bra att du tar upp ämnet med henne, ju förr desto bättre.
16.
Snälla snälla hjälp mig, min syster har ätstörningar. Har försökt allt i min makt med att få hjälp men inget resultat. Vi har gått in och ut på sjukhus. De ger henne dropp och låter henne ligga inne i 2 dagar och sedan får hon gå hem igen. Det känns som om hon kommer att försvinna. Hon har varit en mycket, mycket stark kvinna men nu går det åt helvetet. Vårt sjukhus system i sverige är noll. Vad kan jag göra?
Hej, jag förstår din förtvivlan. Det måst vara förskräckligt att se sin syster mer eller mindre gå under. Ätstörningsvården är ju relativt väl utbyggt i Sverige i dag. Vad är det som gått snett i kontakten med dem? Har din syster inte velat söka ta den hjälp hon blivit erbjuden? Din syster har kanske svårt att lita på olika vårdgivare? Du målar dock upp en bild där din syster inte har något som helst ansvar själv för sin situation. Ambivalensen inför att lämna ätstörningen, rädslan för viktuppgång etc, är dock helt "vanliga" aspekter av ätstörningsbehandling som alla vårdgivare bör känna till. Ätstörningar väcker starka känslor, brukar vi säga när vi föreläser om ätstörningar. Kanske är det så att din systers låsning i sin ätstörning är skrämmande för de hon möter inom vården och får dem att gera "mindre bra". Fortsätt att anlita vården. Ge inte upp!
17.
Du är normalviktig men är upptagen av tankar på att du är för tjock och det låter som att du för ett ständigt krig mot maten och din kropp. Fundera gärna över hur det kommer sig att du "krigar".
En bra måltidsordning består av att man äter tre huvudmål (frukost, lunch och middag) samt två till tre mellanmål varje dag. Lagom är bäst, både vad gäller mat och träning. Strävar man efter att äta minimalt så slår det nästan alltid över efter ett tag i att man vräker i sig massor. Det är bättre att äta lagom mycket varje dag. Se dig omkring hur andra människor äter. Vad är en normalportion för dem? Diskutera med andra, iaktta människor på restaurang.. Det finns många sätt att ta reda på vad en normalportion är. Håll dig dock borta från information om bantning och dieter. Det kan ofta göra mer skada än nytta när man redan har en problematisk relation till mat och ätande. Lycka till!
Du ska göra precis det du gör nu - sträcka ut en hand för att få hjälp med din svåra situation! Du har just tagit ett mycket viktigt steg för att slippa må så dåligt och vara så ledsen som du är nu. Anledningen till att man äter för mycket, i smyg, hetsäter eller svälter sig kan vara olika för olika personer. Men inte sällan hör det ihop med att man känner sig ledsen, orolig, stressad, arg eller ensam och övergiven. Du är inte ensam om att känna det så här, och det finns hjälp att få så att du kan börja tycka om dig själv och äta normalt igen. Titta på kartan till vänster här på sidan och ta reda på vilka ställen du kan vända dig till. Eftersom du bara är 14 år så är det bäst om någon av dina föräldrar kan ta kontakten. Om du inte känner dig redo för att ta kontakt med vården eller prata med en förälder om hur du har det så kan du ringa eller skriva till "Ätstörningszonen" på
www.tjejzonen.se. Där jobbar personer som har tystnadsplikt och som kan hjälpa dig att må bättre igen genom stöttning, råd, samtal och hjälp att länka vidare till vård om du skulle vilja det. Du kan vara anonym. Bra att du skrev!
18.
Hej! Har många gånger tänkt tanken att jag har någon typ av ätstörning. Har ett BMI på nästan 25 vilket är något som får mig att må dåligt. Lider troligtvis av hetsätning då jag ibland inte kan sluta äta. Har helt tappat uppfattningen av hur mycket man borde äta, vad en normal portion är. Vill alltid äta så lite så möjligt. Har en destå mindre, destå bättre attityd. Kommer också på mig själv med att få ångest när jag äter bland folk, speciellt om jag äter något onyttigt. Då känner jag inte smaken av de jag äter utan vill bara tugga och svälja. Hatar när jag äter stora mängder mat, vill alltid straffa mig själv genom exvis mycket träning, lite mat (vilket inte håller speciellt länge). Går i vågor hur ofta detta händer, ibland varje dag och ibland varanan vecka.. Försöker också sätta upp förbud, vill ha kontroll. Vill bara ha någons tanke ang detta tänk och beteende. Gärna tips på var man kan hitta information om bra matvanor (vad, hur mkt osv).. (Min vikt påverkas väldigt sällan, men de minsta plus på vågen och jag får så att säga panik).. - Ibland känner jag att jag inte orkar bry mig, att jag bara vill ge upp - att drop hade varit ultimat - att jag och mat borde gå skilda vägar då vi sällan kommer överrens.. Sen jag flytta hemifrån äter jag sällan riktig mat, utan de blir mkt godis och mackor. Är som sagt väldigt tacksam för en åsikt och ev tips..
Du är normalviktig men är upptagen av tankar på att du är för tjock och det låter som att du för ett ständigt krig mot maten och din kropp. Fundera gärna över hur det kommer sig att du "krigar".
En bra måltidsordning består av att man äter tre huvudmål (frukost, lunch och middag) samt två till tre mellanmål varje dag. Lagom är bäst, både vad gäller mat och träning. Strävar man efter att äta minimalt så slår det nästan alltid över efter ett tag i att man vräker i sig massor. Det är bättre att äta lagom mycket varje dag. Se dig omkring hur andra människor äter. Vad är en normalportion för dem? Diskutera med andra, iaktta människor på restaurang.. Det finns många sätt att ta reda på vad en normalportion är. Håll dig dock borta från information om bantning och dieter. Det kan ofta göra mer skada än nytta när man redan har en problematisk relation till mat och ätande. Lycka till!
19.
Jag har en vän som jag misstänker har ätstörningar. Hon är 21 idag, och ända sedan hon flyttade hemifrån för två år sedan har hon långsamt minskat i vikt. Idag har hon inget synligt fett kvar på kroppen och är väldigt mager. Hon har alltid haft dålig självkänsla, och pratar hela tiden om hur hon älskar att laga och äta mat - men det är aldrig någon som ser henne äta all den här maten. Hon äter bara light produkter och saker med extremt låg fetthalt, och tackar alltid nej till saker med socker i när vi ses, men då och då händer det att någon ser henne äta "riktig" mat. Hon tränar flera dagar i veckan.
Jag är orolig för henne, för hon är väldigt smal och viktminskningen har som sagt pågått under en väldigt lång tid. Jag har pratat med henne om det flera gånger, och förklarat att jag är väldigt orolig för henne. Hennes rekaktion har alltid varit att hon hävdar att hon äter som hon ska, men hon äter nyttigt. Hon är 166 och väger runt 45 kg.
Jag tror att hon har någon slags ätstörning, eller i alla fall väldigt skev uppfattning av sin kropp, och det har nu gått så långt att jag känner att jag som hennes vän måste göra någonting.
Är det möjligt att det är som hon själv hävdar - att hon helt enkelt har en hälsosam livsstil och är så här rysligt smal eftersom hon äter nyttigt och tränar? Om inte (som jag tror), vad kan jag som hennes vän göra för att få henne att inse att hon har ett problem?
Hej, din vän har med stor sannolikhet anorexi, om vi utesluter att någon fysisk sjukdom drabbat henne. Det du som vän kan göra är att fortsätta att vara hennes vän och att fortsätta att prata med henne. Om du kan lyckas få henne att berätta om vad det ger henne att vara så "smal och vältränad", t.ex. Försök få henne att prata om hur hon har det. Fråga om hon kan tänka sig att gå till en läkare för en läkarundersökning. Fortsätt att ha en relation till henne och fortsätt att ta upp ämnet. Det är verkligen att vara en rikig vän i det här läget. Mitt i allt detta: Glöm inte bort dig själv. Man kan bli utbränd om man glömmer att ta hand om sig själv, när man har en vän som man engagerar sig i. Ge inte upp, så småningom kommer hon nog att se de mer negativa aspekterna av sjukdomen.
20.
Hej! Vi är alla oroliga över en familjemedlem. Hon är 27 år gammal, 1,68 lång och väger normalt 65 kg men har sedan några månader tillbaks börjat träna Friskis & Svettis 7 dagar i veckan och äter gröt till frukost och sallad med tonfisk till lunch och middag. Idag väger hon ca 49 kg och ser anorektisk ut. Mensen har försvunnit och hon har fått kraftig hårväxt i form av fjun i ansiktet. Vi alla runt omkring henne är på henne hela tiden men ingenting hjälper och hon tycker att vi är knäppa och blir jättearg. Hon har sådant begär av att träna och om hon inte går på ett pass så springer hon istället. Hon unnar sig aldrig fika, godis eller andra "onyttigheter". I midsommar "tvingade" vi henne att äta tårta och hon åt två stora bitar, reste sig direkt och gick iväg och hade inte hennes sambo följt efter henne tror vi hon hade stoppat fingrarna i halsen. Man såg riktigt hur dåligt hopn mådde efter att ha tryckt i sig tårta. Man kan ju inte tvinga henne till hjälp och vi har försökt prata med henne men hon slår bara ifrån sig och blir arg. Vad säger man och hur kan man hjälpa? I början ignorerade vi henne för vi trodde det var bekräftelse hon sökte när vi alla sa att hon var så smal och måste äta mer men nu är hon i farozonen och får absolut inte gå ner ett gram till. Hur kan man hjälpa på bästa sätt? Vi bor i Gävle.
Hej, fortsätt att tjata och att vara "på." Till slut kommer insikterna trilla ner. Människor som blivit friska från sina problem vittnar om att det är viktigt att omgivningen fortsätter, fortsätter och fortsätter att oroa sig att påpeka vad de ser. Prata med varandra och turas om att gå på henne. Försök få igång en dialog.