Hej, Detta är problem som har en så stark negativ inverkan på ditt liv att jag tycker att du ska söka hjälp på en specialiserad ätstörningsklinikeller på ett ätstörningsteam. På hemsidan kan du få vägledning över var du kan söka dig beroende på var du bor. Eftersom detta är något som är svårt att själv ta sig ur är det bra om du får hjälp till detta.
Hej, Jag tycker definitivt att du bör söka hjälp för dina problem. För att veta vilka som dessa problem är mer exakt behöver dok göras vid ett personligt möte på en behandlingsenhet. Där kan man också delge sina tankar om vilken slags behandling som man kan tänkas få. På KÄTS hemsida hittar du vilka enheter som finns att tillgå på respektive ort.
Hej, jag tycker att det är lämpligt att du söker hjälp. Du beskriver att du har ett ohälsosamt beteende med associerade tankar om att gå ned ytterligare i vikt. Du visar genom detta dock även att du inte mår alls bra och att du kanske känner ett behov av att bryta mönstret. Om tilltar på KÄTS hemsida kan du få vägledning över var i din omgivning du kan söka hjälp för dessa problem.
Hej,
kära Frida! Du kan inte ta ansvar för din vän utan du måste prata med en eller flera vuxna om din oro. Du är inte vuxen utan en ung person som inte kan gå och grubbla över hur din vän mår. Prata med dina egna föräldrar i första hand. De kan kanske hjälpa dig att se om ni kan prata med din kompis föräldrar, klassföreståndare eller kurator.
Din kompis behöver hjälp, men det ska vara av vuxna professionella som kan involvera din kompis nätverk och lägga upp en plan för det.
Hej,
Eftersom jag inte träffat dig har jag svårt att uttala mig tvärsäkert om ditt tillstånd. jag tycker att du kan lita på vad din läkare tycker. även om din viktnedgång prsakades av en depression, och inte primärt av en ätstörning, så upplever du ju själv en viss rädsla för att gå upp i vikt. Försök att äta varierat. Unvik inte någon mat alls. Om man delar in mat i onyttlig och nyttlig kan det leda till ätstörning så småningom. Tillåt dig att äta av alla sorters mat/livsmedel även energirika och s.k. onyttliga. Det är så du lättast kommer tillbaka till ett mer avspänt förhållande till mat och vikt, något du verkar ha tappat.
Hej,
Jag tycker att du ska söka hjälp på en specialiserad ätstörningsklinik eller på ett ätstörningsteam. På KÄTS hemsida finns en karta över Sverige där du kan söka på "Sök behandling". Ätstörningar är problem som man behöver söka hjälp för! Bra att du tar tag i detta!
Hej,
Jag förstår att det är jobbigt och obehagligt för dig. Ju yngre du som frågeställare är, ju större anledning är det att du vänder dig till någon vuxen. Du kan kanske prata med dina egna föräldrar om din kompis? Att gå till skolsköterskan och berätta om din oro är också bra. En ung människa ska inte behöva bära sin oro själv, eller ta ansvar för att möta/konfrontera
henne.
Om du vill kan du berätta för din kompis att du är ororolig. Bli inte förvånad om hon säger att allt är bra. Ni kanske är flera omkring henne som tänker samma sak. Prata med varandra och koppla in en eller flera vuxna.
Hej,
du har försökt att få din vän att söka hjälp för sin anorexi, men hon gör det inte. Anorexin är en stark kraft som har många vidmakthållande faktorer i sitt nät. Din vän får säkert många kortsiktiga vinster av sin anorexi. För henne är det kanske så att hon har ett system i balans som hon inte förmår ändra på, i alla fall inte just nu. Det som är sorgligt med detta är ju att hon riskerar att bli väldigt ensam eftersom många vänner kommer att dra sig undan henne. Det du behöver fråga dig är kanske om du orkar vara hennes vän, även om hon inte söker hjälp för sin anorexi.
Hej,
Om du menar Idun på SCÄ så bedriver de intervallvård.Det betyder att du kan ha kvar ett liv i Malmö mellan din abehandlingsveckor. På Capio Anorexicenter är du ett visst antal veckor i streck. Det är ockå en bra behandling. Det är däremot inte bra om du ser dig som att en läkare"skickar" dig till en behandling. Du behöver själv ta ett eget ansvar för vad som händer med dig. Prata med din läkare igen. Det är bra att du sökt hjälp och båda behandlingarna är bra och kna hjälpa dig. det viktigaste är att du tar ett eget ansvar.
Hej, utifrån vad du berättar har du sedan länge ett problem med maten, men på olika sätt under olika perioder. Då vi inte har tillräckligt information om dina specifika förutsättningar och problem är det svårt att uttala sig om vilken hjälp som är bra och effektiv för just dig. Om du kontaktar en av de behandlingsenheterna som är ansluten till ditt landsting kan de hjälpa dig med att hitta en sådan behandling.
Hej,
Om din dotters ångest handlar om ätstörningen så behöver hon lära sig att uthärda den utan att börja svälta sig igen. Vilka aktiviteter tycker hon är roliga? Kanske kan du locka henne med någon aktivitet hon kan ägna sig åt som är fysisk, som hon "får" ägna sig åt om hon har en normal vikt.
Kan inte du och hennes behandlare träffas tillsammans och prata.
Personalen har mött samma problem hos tidigare patienter.
Hej,
jag hänvisar dig till faktabladet på hemsidan som heter "vad beror ätstörningar på?". Du behöver bara titta under fliken Abhörig & patient!
Kostnaden beror lite på vilken typ av behandling man får men bör ligga ungefär runt samma nivå som de kostnader man betalar när man besöker t ex sin vårdcentral. Som arbetslös kan du ha rätt till ersättning för din ätstörningsbehandling. I sådana fall ska behandlingen vara ordinerad av läkare och ingå in en plan som Försäkringskassan godkänt. Prova därför att vända dig till en läkare på din vårdcentral för att "ansöka" om ätstörningsbehandling. Lycka till!
Hej,
Det är vanligt att det är svårt att förstå att man har drabbats av en ätstörning, speciellt i början av förloppet. I ditt fall tycker att risken är stor att du har en ätatörning. Det är i alla fall bra om du söker hjälp och får det utrett.
Hej,
När du så levande beskriver hur du har det,är det tydligt att du lider av en ätstörning. Mitt förslag är att du ska söka hjälp på en enhet som är specialiserade på ätstörningar. Du behöver få hjälp att acceptera din kropp. Detta kanske känns omöjligt för dig just nu, men är faktiskt enda sätten. Du tror och upplever dig som för tjock när du i själa verket, om du var fri från ätstörningen, skulle kunna vara glad och tycka om dig själv. Sådana här problem behöver man hjälp med,du också.
Hej,
Ju yngre man är, ju snabbare påverkas kroppen av brist på föda. Din situation som anhörig ter sig näst intill outhärdlig.
Du behöver få hjälp och stöd från sjukvården och kontinuerlig kontroll av din dotters tillstånd.
Hej,
som du pekar på i din fråga,kan viktnedgång bero på aptitlöshet, som i sin tur kan bero på depression.
Det viktigaste är att behandla
depressionen, kanske med en kombination av farmakologisk och psykologisk behandling.
Hej,
Om du söker lite mer på KÄTS hemsida, så kan du få svar på de viktigaste frågorna ex på det som vi kallar Faktablad. Lycka till med uppsatsen.
Hej,
Din väninna behöver stöd i att söka professionell hjälp. Du kan stötta henne under behandlingen,
vilket hon säkert behöver.
Många ätstörningsenheter har stödgrupper för anhöriga. Som anhörig till någon med ätstörningar har man också behov av stöd.
Hej,
Jag förstår att det är jobbigt när du upplever att omgivningen klagar på din kropp, som du själv inte ser något fel på. Trots det så väger du för lite för din ålder och längd. Du behöver hjälp att förstå om du av någon anledning har tappat aptiten, eller om det finns någon annan orsak till din viktnedgång.
Dina föräldrar och du ska söka hjälp för dig, mitt förslag är BUP, barn och ungdomspsykiatrin. Det är inte någon fel på dig, men du kan säker må bättre än vad du gör nu. Det är viktigt att ta tag i det här så fort som möjligt. Lycka till!
Hej kära trettonåring! Jag har kortat ner din fråga en hel del, hoppas du känner igen dig ändå. Du mår inte alls bra och jag är säker på att du har ätstörningar. Du och din familj behöver komma till tals med varandra om detta. Du beskriver din kluvenhet inom dig. Å ena sidan är du orolig för din fysiska och psykiska hälsa, å andra sidan vill du gärna fortsätta att använda ätstörningen som en flykt från allt annat som också kan vara jobbigt i livet. Prata med din mamma och säg att du har ätstörningar.
Det kan vara så att du har en extra sårbarhet för att utveckla ätstörningar pga en genetisk(ärftlig)belastning. Ätstörningen är inte ditt fel, eller din mammas, utan någonting som kan drabba en person pga av olika olyckliga omständigheter.
det som vi vet är att ju tidigare du söker hjälp, ju större chans är det att du blir helt frisk!
Det kan vara väldigt frusterande att leva nära någon som är sjuk och tycks sakna motivation till att bli frisk. Att komma med uppmaningar till personen kring vad den bör göra, t ex börja äta, gå upp i vikt eller liknande möts ofta av motstånd och avvisande och det här har du erfarenhet av med din vän. Men fortsätt prata med henne om det här, någonstans inom henne finns det nog en liten del som lyssnar. Prova dock gärna en ny "taktik". Istället för att tala om för henne vad hon gör fel och vad hon borde göra istället, så kan du kanske börja prata mer om dig själv. Finns det något som du själv tycker är svårt och jobbigt? Att öppna sig för någon, kan leda till att den personen också öppnar upp mer. Din vän slipper då känna att det bara är henne det är "fel" på och får istället dela känslan av att vi alla har våra ok att bära och vi gör så gott vi kan. I bästa fall kan det här leda till att ni börjar samarbeta för ett tillfrisknande snarare än som nu, motarbetar varandra.
Hej,
mitt råd är att du ska prata med din dotter igen.
Utgå ifrån att hon har dåligt självförtroende och fråga henne om hon skulle vilja få möjlighet att stärka självförtroendet på något sätt, kanske genom psykologisk behandling.
Ta reda på om det finnns en ätstörningsenhet i er närhet och föreslå att hon anmäler sig dit. Det är bättre att lyfta upp problemet, än att hoppas att det går över av sig själv.
Ett tips kan vara att vända sig till patientföreningen där du bor. Anorexi-bulimikontakt är en riksförening som bland annat erbjuder stöd och vägledning för personer i olika faser av ätstörning eller som tillfrisknat men vill ha stöd och möjlighet att samtala om ätstörningsrelaterade frågor. Anorexi-bulimikontakt når du på www.abkontakt.se.
Jag kan inte låta blir att bli oroad när jag läser din fråga. Du får i dig extremt lite näring och energi och jag kan inte ens föreställa mig hur du måste må just nu, både psykiskt och fysiskt. Det som ändå är glädjande är att du vill börja äta mer nu. 800 kcal är fortfarande på tok för lite och leder till att du kommer att fortsätta gå ner i vikt. Om du misstänker att det här med mat och vikt har gått för långt och blivit en för stor del av ditt liv så tycker jag att du ska söka hjälp.
Ja, tyvärr är det så att allt du skriver tyder på att du har en ätstörning. Jag rekommenderar dig att söka dig till din närmsta behandlingsenhet i kartan till vänster. Sköt om dig och lycka till!
Hej,
Jag kortade ner din fråga avsevärt. Hoppas att du känner igen dig. Om du läser detta så vill jag be dig att söka hjälp för din ätstörning så fort som möjligt. Du ger din kropp på tok för lite näring och ditt självhat beror på att du är fast i ätstörningens onda cirklar. Du kommer inte kunna tycka om dig själv om du opererar dig, eller fortsätter med bantningsdieter. Självacceptans kommer inifrån.
Sök upp läkaren som skriver ut dina antidepressiva mediciner och berätta hur du har det.
Om du vill orka ta hand om dina barn så behöver du söka hjälp för dina psykiaska problem.
Det låter som att du kan ha utvecklat en ätstörning som brukar kallas för hetsätningsstörning. Hudvuddraget i denna ätstörning är just att man under en begränsad tid, t ex två timmar, äter betydligt mer än de flesta människor skulle anse normalt under rådande omständigheter samt att man upplever en kontrollförlust över vad eller hur mycket man äter och kan uppleva att man inte kan sluta äta. Man kan säga att ätstörningar i viss mån är ärftligt. Vad man vet idag så finns det ingen särskild "ätstörningsgen" utan det man ärver är snarare en generellt ökad känslighet för att utveckla ätstörning. Den viktigaste faktorn är kanske ändock det sociala arvet. Barn ser och tar efter det föräldrarna gör. Jag kan inte säkert säga att du lider av en ätstörning, men jag tycker ändå att du både för din egen och för ditt barns skull bör söka hjälp för ditt förhållningssätt till mat eftersom det verkar orsaka dig en hel del lidande.
Du nämner inte vilken diagnos det gäller, så tyvärr kan jag inte svara på din fråga. Psykiatrisk sjukdom kan yttra sig på många olika sätt, men oftast är diagnosen behandlingsbar och många tillfrisknar helt från sin psykiatriska sjukdom.
Hej, en mängd olika slags information och lästips finns sammanfattade på vår hemsida.
Läs gärna våra faktablad i menyn till vänster. Där har vi sammanfattat olika fakta om ätstörningar.
Hej, det finns många skäl till varför man får ätstörningar. Bland annat detta kan du läsa mer om på vår hemsida.
Hej,
När en man har en ätstörningar så skiljer sig symtombilden inte från kvinnors. Orsaken till att en man drabbas av en ätstörning är lika sammansatt och komplex som i kvinnors fall.
Det krävs både predisponerande faktorer(som en genetisk sårbarhet)och utlösande faktorer(som en livskris). Dessutom finns det starka vidmakthållandefaktorer i alla ätstörningar, dvs att när problemet väl etablerat sig, så lever det sitt eget liv, och personen som drabbas "lyder" den inre ätstörda rösten.
Att ex svälta sig kan vara en strategi att ta till när man inte mår bra. Vissa fastnar i detta och utvecklar en ätstörning.
Hej,
Tyvärr har du nog en ätstörning. Att förneka(inte förstå själv) att man är sjuk är ett vanligt symptom på att man är sjuk, speciellt när man inte varit sjuk så länge.
Det är viktigt för din kropp och din själ att du ger dig själv näringsriktig mat. Problemet för dig just nu är väl att du känner dig överkörd. Prata om det med den som du tycker bäst om i din omgivning.
Hej,
Ja, du kan uppnå din målvikt till sommaren, om vi tänker oss att det är 20 veckor dit. Ett halvt till ett kilo per vecka är en rimlig viktuppgång som kroppen mår bra av. Personalen kommer att stödja dig och hjälpa dig med de känslomässiga svårigheterna som det ofta innebär att återhämta sig i din situation. Du gör någonting mycket bra och viktigt för din framtid när du vågar ta tag i dina problem. Lycka till!
Hej,
Våga prata med din vän om att du är orolig. Fråga henne hur hon mår.
Ta reda på mer om vad det finns för hjälp att söka i närheten av er.
I universitetsmiljö finns alltid någon form av samtalsstöd för studenter(Studenthälsan). På KÄTS hemsida kan du titta på Sök hjälp-knappen för att sse var närmaste specialistenhet för ätstörningar finns. Patientföreningen AB-kontakts hemsida kan du också titta på.
Men, fortsätt att vara en vän till din vän, och fortsätt att utrycka vad du ser. Finns det andra personer i er närhet som du kan prata med? Någon annan vän? Har du någon kontakt med hennes syskon eller föräldrar?
Din oror är befogad. Försök få stöd till dig själv och fortsätt att förmå din vän att söka hjäp och ta ansvar för sina probelm
Hej,
Det är inte försent. Du skriver att du försöker gå upp i vikt. Det tyder på att mat och ätande fortfarande är något som inte flyter på helt naturligt, trots allt. Tror du att du skulle behöva prata med någon om din oro? Du kanske redan gör det men om inte rekommenderar jag dig att titta på din närmaste ungdomsmottagning.www.umo.se. Där finns ofta en barnmorska som är van att prata om sådant som att du inte fått mens ännu.
På vårdcentraler finns det ibland dietister om du vill prata om vad du äter och vad du skulle önska väga.
Hej,
Det är bara på Mando AB man använder sig av mandometern.(se Mandos hemsida).
Eftersom deras behandling inte hjälpte dig tycker jag att det är bra att du söker hjälp igen. På SCÄ och Capio Anorexi Center använder man sig av tallriksmodellen och inte av att väga mat. De beandlingar på SCÄ som innehåller ätträning är s.k. lunchgrupper och dietisktgrupper och dagvårdbehandlingar. Vissa behanlingar innehåller inte ens någon moment av matträning, utan kan "bara" innehålla samtal. Nästan alltid ingår att patienten behöver normalisera sitt ätande. Ibland gör patienten det på egen hand, i form av hemuppgifter som är en del av behandlingen.
Hej,
Du lider av viktfobi och fettfobi och är livrädd att du kommer att bli fet eller obehaglig om du går upp i vikt, trots att du inte var tjock och mådde bättre då. Det är mycket obehagligt att vara rädd på det sättet du är. Försök att koppla på förnuftet och inse att det "bara" är ett hjärnspöke, den där rädslan för de feta låren! Du kommer att kunna få tillbaka dina muskler igen! Du kommer dessutom att slippa tänka på mat och kalorier hela tiden! Du kommer att må bra på lite sikt, om du står ut med en hel del ångest och rädsla på kort sikt! Se ätstörningen som en demon som ska bekämpas! Lycka till!
Hej,
Du befinner dig i en förändringsfas och det är inte konstigt att ångesten övermannar dig. Försök ta hjälp av människor i din omgivning. Ät glass i sällskap med någon som vet om ditt probelm och kan stötta dig när ångesten kommer!
Det är ju bra att du ser att du är för smal!
Ge inte upp. det kommer att gå lättare och lättare att uthärda oron som uppstår när du ätit något förbjudet.
Hej,
Jag tycker att det är viktigt att du får en ordentlig utredning av dina problem för att ta reda på vad det är du lider av. Sök hjälp hos närmaste vårdcentral så kan de hjälpa dig att komma vidare.
Hej,
Din långa fråga visar exempel på den starka oro och maktlöshet som en ätstörd person kan väcka hos omgivningen. KÄTS har utbildningar för anhöriga och vänner som riktar sig speciellt till den kategori du tillhör, dvs att man är vän till någon som ännu inte har tagit steget till att söka hjälp, eller på andra sätt förnekar sitt problem.
Du behöver stöd själv, kanske av någon ytterligare i ert nätverk. I detta fall undrar jag om föräldrar, eller skolsköterska kan vara en sån person. Du kan inte ensam hjälpa din vän. Hon behöver hjälp av professionell karaktär. Du kan tillsammns med någon annan i hennes omgivning stötta henne att inse detta.
Hej,
Titta lite mer på KÄTS hemsida. Vi har ett test som heter SCOFF som du kan ta del av.Det hjälper dig att se om du troligen har en ätstörning. Vi har även en rubrik på startsidan som heter "Sök behandling i Sverige". Där kan du se var den närmaste ätstörningsenhetenligger.
Vilken svår situation du beskriver! Det är jättebra att du vill hjälpa din syster att blir frisk. Men det är aldrig du, utan alltid era föräldrar som är ansvariga för att göra sitt bästa för att ni ska må bra. Även om du är tonåring, så är du också på många sätt fortfarande ett barn och det är ett alldeles för stort ansvar du tar på dig om du ställer in dig på att ta hand om och se till att din syster blir frisk. Det är bra om din syster går hos skolsköterskan. Skulle ni kunna träffa henne tillsammans någon gång, dina föräldrar, du och din syster? När någon insjuknar i ätstörning så drabbas hela familjen och det är viktigt att hela familjen är delaktig i din syster väg mot friskhet och att alla är införstådda med vad hjälpen innebär och hur man bör samarbeta för att övervinna ätstörningen. Om inte era föräldrar vill eller kan följa med till skolsköterskan så kan kanske du och din syster gå dit tillsammans för att får hjälp och stöd? Även om du känner dig väldigt orolig just nu, så ska du veta att de allra flesta som drabbas av ätstörning blir friska igen! Eftersom du inte tycker att du får någon respons från dina föräldrar just nu så kan du prata med skolsköterskan, ungdomsmottagningen eller någon annan vuxen som du känner förtroende för, för att få hjälp med det här.
Jo, detta är något att ta seriöst. Var inte orolig för att du skulle "ta upp någons tid". Du har helt uppenbart ett ätstört beteende och eventuellt lider du även av någon form av depression. Både ätstörning och depression går att behandla och bli frisk från. Jag tycker att du ska söka vård så att du kan börja umgås med vänner och intressera dig för dina fritidsintressen igen, ha ett stabilt humör ett bra självförtroende och ett normalt ätande. Bry dig inte om ifall andra säger att du "inbillar" dig. Det är bara du själv som vet hur du faktiskt mår. Lita på din egen känsla av att något faktiskt är fel just nu. Lycka till!
Hej,
Du kan läsa mer i KÄTS faktabald: Hur vanliga är ätstörningar? Ca 10% av de som drabbas av anorexi är unga pojkar eller män. När det gäller bulimi är siffrorna mycket osäkra.
Elitidrottare kan sägas ha en ökad risk att utveckal en ätstörning. Det gäller väl främst i de idrotter där en lätt kropp gör att du presenterar bättre.
Hej,
i ditt brev låter det som...å ena sidan är det inte ett problem....men å andra sidan är det ett problem....hmmm.
Du verkar ju inte lida någon fysik nöd av att äta som du gör, men du verkar tycka det är jobbigt i alla fall?
Det låter väldigt lustlöst och tråkigt det du beskriver. Hur är det om du äter tillsammans med andra, eller om någon du tycker om, lagar mat åt dig? Förändras din upplevelse av mat och ätande då?
Det verkar inte som om du har en ätstörning i vanlg bemärkelse.
Du beskriver en väldigt komplex och svår situation och jag förstår att du är i behov av att få hjälp och råd i den här frågan. Det är svårt att svara på vad du specifikt kan göra, eftersom jag inte känner till din relation med mamman eller om hon får någon vård i dagsläget. Att mamman tillfrisknar från sin ätstörning och sina snatterier är dock A och O. Om du har möjlighet att påverka henne så att hon söker behandling så vore det ett mycket bra första steg. Du undrar om du bör kräva att din dotter bor mer hos dig tills mamman blivit frisk. Det här är en fråga som jag tycker att du och mamman behöver hjälp med utifrån. Ni kan ta kontakt med socialtjänsten, som kan hjälpa er att utreda om er dotter verkar fara så pass illa av att bo hos mamman just nu att hon därför bör vistas där lite mindre. Exempelvis skulle hon kunna bo mer hos dig då. Hur er dotter påverkas av den här miljön är svårt att säga, men att hon gör det är säkert. Er dotter behöver förmodligen mycket stöd och det är viktigt att hon har nära vuxna förebilder som är sunda, stabila och som orkar och vill bry sig om henne! Barn har annars en förmåga att skuldbelägga sig själva och kan ibland riskera att bli föräldrar åt sina egna föräldrar. Bra att du tar den här situationen på allvar.
Genomsnittlig debutålder för anorexi är 15 år, men mellan 12 och 17 år är vanligast.
Vad bra att du vill börja äta normalt igen och lägga ätstörningen bakom dig! När du går upp i vikt så kommer kilona att fördela sig över kroppen så att du får tillbaka den kroppsform du hade innan du gick ner i vikt. Du behöver inte vara orolig för att allt skulle sätta sig på ett enda ställe - även om det ibland kan vara så precis i början när man går upp i vikt. Det jämnar dock ut sig över hela kroppen inom en relativt kort tid. Ät normalstora portioner om du kan. Skulle du få väldigt ont i magen av att äta normalt på en gång, så kan du äta lite mindre portioner som du ökar lite grann för varje dag så att det tar högst två veckor att komma upp i normal portionsstorlek igen.